I dag ska bli dagen när jag fångar dig

Hemma i köket hos schlagerkungen

2012-03-01T10:31:00.001+01:00

Med min egen turkosa mosaik måste jag säga att han har bra smak, Christer.

Minns ni att jag var hemma hos en känd person och gjorde matreportage för några veckor sedan? Det var i köket hos schlagerkungen Christer Björkman jag hälsade på. Nu kan ni läsa reportaget i Mitt kök som säljs med Expressen till och med i morgon, fredag.

Men skynda skynda, tidningen brukar ta slut!

Om att vara endast en till middagen

2012-02-29T18:58:00.004+01:00

Man kommer på en ny maträtt. Typ fräs färska bönor, sockerärtor, spansk peppar och vitlök i olja. Blanda i pesto, pinjenötter, kokt spagetti, massor av parmesan och tadaaa, mumsig middag.

Men så är man ju bara är en person och man vill vara ekonomisk och äta upp det man köpt och därmed inte kasta mat som blivit gammal för att man inte hunnit äta upp den. Då får man äta den där rätten fyra-fem gånger på väldigt kort tid, till de värdefulla färska bönorna och sockerärtorna tagit slut. Samma sak med rödbets- och halloumisalladen. Har man öppnat ett halloumipaket och köpt hem babyspenat och ruccola får man minsann se till att äta upp det. För så goda saker, det låter man liksom inte bli gammalt.

Hej, variation liksom.

Journalistik, sushi och juridik

2012-02-27T20:00:00.001+01:00

Om ni undrar vad jag har gjort i dag, så kan ni få en hint här. (Observera att det alltså är meningen att jag ska se lite... trist och osäker ut.) Sedan några timmar sitter jag hos en kompis på Östermalm. Vi har precis ätit sushi och försöker nu göra nytta. Hon med sin fetaste lagbok (tentaplugg) och jag med mitt Worddokument (jobb). Jag är så trött att jag precis tänkte tanken att ge upp jobbandet för i dag när jag insåg att jag har en intervju att förbereda. När intervjun ska äga rum? 08.00 i morgon... Gäsp.

Den där lilla prinsessan Estelle

2012-02-24T11:42:00.000+01:00

Alltså, jag kräks på den här förbannade bevakningen men kan inte sluta titta.

Jag älskar följande:
1. Att alla har "vetat" vad barnet ska heta. Ingen har gissat på Estelle och alla har så galet fel.
2. Att det blev en oväntad sammansättning av namn.
3. Namnet. Namnet är jättefint.

Så. Det här får alldeles för stora proportioner överallt, så även hos mig själv. Jag är inte rojalist och jag har jobb att göra. Kan någon tvinga mig från direktrapporteringen på nätet och på tv nu?

Min kropp hjärta mig

2012-02-23T23:35:00.000+01:00

Jag må vara ganska ineffektiv i jobbet just nu... Men vad gäller träningen ligger jag verkligen på plus, för den har nästan börjat styra mina dagar. Mitt mål är att träna åtminstone tre gånger i veckan. Blir det två gånger får det duga, och blir det fyra eller fem gånger är jag jätteglad. De senaste åtta veckorna har jag i genomsnitt kört tre och ett halvt pass i veckan (tar vi bort de två första veckorna ligger genomsnittet på fyra pass i veckan) – och jag är så nöjd! Min kropp älskar det jag gör.

Dagens måste: semlan

2012-02-21T23:27:00.000+01:00

Den här dagen för ett år sedan bodde jag i London och åt pannkakor till förrätt, huvudrätt och efterrätt. Det är ju nämligen inte bara fettisdagen (eller semmeldagen som jag föredrar att kalla den), utan även pannkaksdagen. I dag var jag desto mer svensk och satte mig på ett konditori med en vän och åt en lyxsemla – trots att jag egentligen inte var så sugen. Men gudomligt goda är de, de där bakverken.

Vem det var som fucking rösta?

2012-02-20T16:24:00.000+01:00

Det var jag!

Apropå lördagens schlager. Jag tänkte skriva ett blogginlägg om det. Men min vän har skrivit en krönika som säger precis allt det jag vill säga, så det känns liksom lite fånigt att återupprepa. Läs den här.

Vi fortsätter på samma tema va?

2012-02-17T21:34:00.002+01:00

En helt vanlig fredagkväll i Falun – hemmaträning. Det första jag gjorde när jag anlände med tåget och hoppade in i mammas bil var att säga åt henne att svänga förbi Intersport innan vi åkte hem. Där gick jag in och köpte yogamatta och hantlar, och tillsammans med mitt gummiband har jag nu ett bra träningskit för de dagarna jag inte orkar ta mig hemifrån för att träna.

PS. Jag brukar inte orka riktiga armhävningar, men kämpade som tusan bara för bilden.

Numera med ständig träningsvärk

2012-02-17T09:30:00.001+01:00

Det bästa med att skriva om träning, som jag börjat göra en del, är att jag blir så inspirerad och peppad hela tiden! Och så får jag oerhört smarta tips. Så efter timmarna i gymmet i går tog jag i ännu mer på mitt skivstångsspass på kvällen, utmanade mig själv och testade att öka belastningen ytterligare. Jag älskar min träningsvärk! Vad jag fått lära mig: om det inte är är jävligt tufft har jag inte lastat tillräckligt med vikter och har jag ingen träningsvärk har jag tagit i för lite.

En bra gemensam nämnare

2012-02-16T23:20:00.002+01:00

Fyra timmar på gymmet. Det är inte varje dag. I dag var ett undantag, och jag tränade inte ens, utan var där som reporter. Vi insåg att vi var ett klockrent team där – jag, fotografen, PT:n och hon som fick vara modell. PT:n och jag pratade nämligen lite och han sa "är du från Dalarna?" varpå jag svarade att jag kommer från Falun. "Kul, jag är från Mora, och hon med" sa han och nickade åt modellen. "Jag är från Borlänge", säger fotografen då. Plötsligt bredde dalmålet ut sig på Östermalm.

Äsch, jag brukar vara så här spontan

2012-02-15T23:21:00.000+01:00

Vi har pratat om att vi borde dra på solsemester i maj.
Båda utan jobb som hindrar. Båda med förhoppning om jobb som hindrar efter maj.
Vi har pratat om det lite löst. Inte kommit nära att boka.

I kväll.
Hon: Hallå, ska vi dra utomlands eller?
Jag: Ja, jag är på!
Hon: Men ska vi kolla hur det ser ut?
Jag: Lätt.

Kollar lite. Cypern. Turkiet. Grekland.
Kollar medeltemperatur. Ser bra ut.
Inte för varmt. Men ändå varmt. Bra pris.

Hon: Men ska vi?
Jag: Ja. Ska vi? Vi gör det!

Klickar vidare. Knappar in kortuppgifter.

Och så gör vi det.
I maj drar vi till Cypern, min granne och jag.

Det här med Instagram

2012-02-14T21:46:00.000+01:00

Förresten, jag heter barajagjohanna på Instagram. (Mitt för- och efternamn sammansatt var redan snott av någon som inte ens är aktiv. Grr!) Tänkte jag skulle berätta det, så ni kan börja följa mig. Seså!

Vad heter ni?

Guld värt, det där med kanelsnäckor

2012-02-14T00:17:00.003+01:00

Under eftermiddagen åt jag kolhydrater för ett helt kompani, kolhydrater som jag på sistone minskat på. Men i dag, kanelsnäcka efter kanelsnäcka la sig som en härlig deg i magen. Mums! Min frilanskollega kom hit med en påse fikabröd, så vi åt bulle efter bulle, drack te och pratade om sånt som ni med normala arbeten pratar om med era kollegor. Jobbet och livet. Att få ösa ur sig skit och saker man tänker på, och prata med någon i samma sits och samtidigt trycka i sig fem kanelsnäckor utan dåligt samvete. Guld värt.

En av alla de där dagarna #14

2012-02-13T08:59:00.004+01:00

Hej, jag vill bara uppmärksamma er på att det är en viktig dag i dag: Tandborstbytardagen.

Bästa lunchen efter vinterpromenad

2012-02-12T18:32:00.000+01:00

På fältet här i närheten där jag bor var det som att vara i fjällen i dag. Fullt av människor, folk åkte skidor, pulka och skoter. I Stockholm! Nollgradigt och sol. Toppenväder och jag trivdes i mina löpartights och pannband på min promenad. Det verkar ha sett ut så i resten av landet också, för alla bilder på Facebook visar blå himmel, snö och vinteraktiviteter. Men i stället för att visa upp vinter-Stockholm, tänkte jag bjuda er på en bild av vad jag slängde ihop till lunch. Voilà:

Hur fånigt som helst

2012-02-09T18:11:00.000+01:00

Det här är jättetöntigt. Men ibland (eller ganska ofta) kan jag sakna något så trivialt som att köpa en take away-latte från Pauls eller Starbucks. Gärna en hasselnöts-, vanilj- eller karamellatte från Pauls på Regent Street nära campuset jag pluggade på för ett år sedan. Åh. Hur fånigt som helst, men det är något härligt minne förknippat med känslan, smaken, lukten....

Fettis...onsdagen

2012-02-08T19:34:00.000+01:00

Efter lunch kom min bästa granne med lyxsemlor. Ja, de kallas faktiskt så. Lyxsemlor med extra mycket mandelmassa – och vilken god mandelmassa sen! Jag kände att vi var värda det här, som belöning för träningsvärken som är ett resultat av att vi blivit så oerhört hängivna vår träning. Äh förresten, man måste inte ha en ursäkt för att äta semla.

En av alla de där dagarna #13

2012-02-08T09:00:00.000+01:00

Hörni, i dag firar vi Jobba hemma-dagen!
Hur ska jag fira, jag som jobbar hemma alla dagar?!

Dagens jag-är-bra-berättelse

2012-02-07T19:53:00.002+01:00

På Friskis.
Jag är på ett skivstångspass där jag numera utmanar mig själv. Jag har liksom fattat att det ska vara skitjobbigt. Inte som för ett par år sedan när jag inte vågade låta stången vara tung. Plötsligt när jag lyfter upp skivstången, grimaserar och kämpar, ser jag mina armar i spegeln och märker att mina muskler syns. Att jag har muskler. De är inte ett dugg stora, men de har växt. Jag är starkare! Wow!

På Ica.
Kvinnan före mig i kön köper en stor chokladkaka. Killen efter mig köper två liter coca cola och nästa tjej köper en Red Bull och en påse grillchips. Vad jag köper? Grekisk yoghurt, parmesanost, rödbetor, zucchini, aubergine, paprika, mandarin, banan, grädde och krossade tomater. Är träningsklädd och känner mig ungefär nyttigast i världen.

Vad jag gjorde till måndagslunch

2012-02-06T18:54:00.001+01:00

Jag är världsbäst på att göra vegetariska sushirullar. Nu vet ni.
Ja, men allvarligt. Kolla på dem! De är inte köpta!

Min Londonkompis Katta kom på besök vid lunchen och vi gjorde vår egen sushi för första gången. Inte så höga förväntningar alltså, men att sushi kan vara så gott när man gör det hemma... helt sjukt. Vi fyllde rullarna med avokado, gurka och rädisor. Fantastiskt! Nu vet jag vad jag kan imponera med: hemmagjord sushi som ser ut som vilka proffsiga sushirullar som helst.

Det här med att få upp värmen

2012-02-04T11:35:00.001+01:00

Jag har sovit i långkalsonger i natt. Normaltemperaturen hemma hos mig är 18-19 grader, men i natt när jag kom hem visade termometern 16,7 grader inomhus. Elementen är på full effekt, men det spelar ingen roll. Det drar från fönstren. (Det gjorde det redan när det var flera plusgrader utanför huset, så ni kan ju tänka er hur det är nu...)

För att få lite perspektiv tänker jag på hur det var när jag bodde i London för ett år sedan. Då skrev jag så här och så här. För er som inte orkar klicka jag kan berätta att jag sov med mjukisbyxor, strumpor och långärmad tröja, insvept i en fleecefilt under täcket. Och jag frös ändå. Mitt huvud vilade på den iskalla kudden vid det dragiga fönstret och ibland vaknade jag på natten, iskall om näsan och fick gömma hela huvudet under täcket. Under dagarna när jag var hemma hade jag alltid tjocka tofflor, dubbla långärmade tröjor, och dubbla sjalar. Jag fick aldrig riktigt upp värmen förra vintern.

Och nu blir det viktig reklam

2012-02-03T09:45:00.000+01:00

Vet ni vad? I vårt land finns många tjejmagasin som berättar för unga tjejer hur de ska vara och vad de ska göra. Till dessa magasin behövs en motvikt. En tidning som i stället uppmanar tonårstjejer att göra sin egen grej, gå sin egen väg. En tidning där tonårstjejer slipper prestationshets och där de inte behöver läsa om hur de ska se ut. En sådan tidning finns, nämligen Magasinet Tjejliv. Men tidningsbranschen är tuff. Nu kan du hjälpa den här tidningen att överleva och fortsätta sprida bra nummer till unga tjejer. Hjälp tidningen genom att klicka här och bidra.

För ett tag sedan träffade jag Cissi Wallin för intervju och plåtning för just Tjejliv. Här skriver hon själv om det. Tjejliv nummer tre finns i butik den 14 februari.

En av alla de där dagarna #12

2012-02-03T09:03:00.000+01:00

Det är Andningens dag i dag.

NI GLÖMMER VÄL FÖR GUDS SKULL INTE ATT ANDAS I DAG?!

Pankisar som lyxmiddag

2012-02-01T22:03:00.000+01:00

Efter yoga-middagen: Dinkelpannkakor med vispgrädde och drottningsylt. Jag har gjort pannkakor till andra, men jag vet inte om jag gjort det till mig själv någon gång. Det beror nog mest på att jag egentligen tycker att pannkakor är en efterrätt och inte tillräckligt som middag. Men i dag fick jag för mig att göra det, och det var så gott att jag önskat att jag inte gjort en tredjedels sats, utan dubbel... (För nej, jag är fortfarande av åsikten att lite pannkakor absolut inte är tillräckligt som middag.)

Tips från relationscoachen

2012-01-31T12:53:00.000+01:00

Någon har googlat på "han har flickvän men tar på min rumpa" – och hamnat på min blogg. Till denna någon vill jag bara säga: Berätta för honom, kanske också för flickvännen, vilken idiot han är.

(Jag undrar om flickvännen var den som senare googlade "du lever farligt killen".)

Det är jag som bestämmer

2012-01-30T16:17:00.000+01:00

Jag vet inte vad det är med mig i dag. Jag går omkring som i ett töcken, helt slut. Tur jag hade planerat in saker i dag som uträtta ärenden, redigera bilder och sådant som det inte krävs så mycket tankeverksamhet till att fixa. Sådant jag behöver en alert hjärna till tar jag i morgon. Ytterligare en dag med tacksamhet över att kunna planera dagarna som man vill, alltså.

Jo, vintern finns visst i Stockholm också

2012-01-29T15:23:00.004+01:00

Extremt matchigt träningsklädd, jag vet. Jag har inte varit ute i snön på över ett år (hey, jag bodde i London förra året, så det här med vinter var länge sedan), så när solen sken i dag passade jag på. Träningsapp och radio i telefonen och senare även promenadsällskap resulterade i en och en halv timmes frisk luft och en promenad (och lite löpande) på drygt nio (!) kilometer.

Tänk, nu har vi faktiskt lite snö här söder om Söder. Inte alls mycket, men så pass att det åtminstone ser ut som vinter. Jag, som inte brytt mig om att det knappt varit vinter i år, insåg först nu vad jag missat.

Jag har inte tänkt tanken på att man skulle kunna åka längdskidor precis här där jag bor. Men jodå, i dag verkade hälften av alla i Hammarbyhöjden, Björkhagen och Kärrtorp tagit fram skidor och stavar.

Undrar ni vad jag gör här? Jag gymmar! I Nackareservatet i Björkhagen finns nämligen ett kreativt utegym. Jag passade på att lyfta lite stockar innan vi tog elljusspåret hemåt igen.

Den där listan de säger att jag ska göra

2012-01-29T01:02:00.001+01:00

Vad gjorde du för tio år sedan?
Jag bodde i Uppsala, dit jag flyttat hemifrån en termin tidigare. Jag gick gymnasiet och bodde i ett litet rum på knappt sju kvadratmeter på ett elevhem. Gillade att bo i Uppsala, tyckte det var kul att ha flyttat hemifrån, gillade min mediaskola men tyckte väl inte att korridorslivet var någon höjdare.

Vad gjorde du för fem år sedan?
Jobbade på Halebops kundtjänst i Borlänge och oroade mig för vad som skulle ske väldigt snart: En stor ryggoperation. I februari opererades jag och framför mig hade jag en veckas sjukhusvistelse i Linköping, ett halvårs rehabilitering och några månaders sjukskrivning.

Vad gjorde du för ett år sedan?
Bodde i London och älskade min vardag. Just exakt den här dagen för ett år sedan pluggade jag på ett mysigt café i Angel, efter att kvällen före delat på baguetter, ost, pizza och vin med mitt studentgäng och varit spontant på nattklubb på Leicester Square.

Fem snacks du gillar:
1. Ostbågar.
2. Lösgodis.
3. Jordnötter.
4. Kolakakor.
5. Chokladbollar.

Fem sånger du kan texten till:
1. Let your body decide (The Ark).
2. Echo chamber (The Ark).
3. It takes a fool to remain sane (The Ark).
4. Ironic (Alanis Morissette).
5. Faller (Lars Winnerbäck).

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:
1. Betala av bolånet.
2. Betala av CSN-lånet.
3. Tacka nej till frilansuppdrag som jag inte tycker är jätteroliga.
4. Köpa en lägenhet utomlands, kanske i London eller i Nice.
5. Jag vet inte? Vad borde man göra? Rädda livet på fattiga barn i u-länder? Kan man göra det?

Fem dåliga vanor:
1. Snooza 30-60 minuter. Jämt. Det kommer bli jättejobbigt när/om jag får ett vanligt jobb.
2. Vara vaken för sent på kvällen (eh, natten).
3. Jobba för ofta i stället för effektivt.
4. Boka tvättider och strunta i dem utan att boka av (dödsstraff i bostadsrättsföreningar!).
5. Ju mindre pengar jag har själv, desto mer tenderar jag att ge bort. Sjukt otaktiskt.

Fem saker du gillar att göra:
1. Baka kakor.
2. Umgås med systersönerna.
3. Fika bort flera timmar på café.
4. Spincykla.
5. Resa.

Fem saker du inte skulle klä dig i eller köpa:
1. Magtröja.
2. Onepiece.
3. Foppatofflor.
4. Högklackat.
5. Kort kjol utan strumpbyxor under.

Fem favoritleksaker:
1. Datorn.
2. Mobilen.
3. Kameran.
4. Men vadå, leksaker?
5. Exetuben, gasugnen, cykeln, tekokaren, eh, jag leker inte?

Åh, den ljusnande framtid är vår!

2012-01-26T23:10:00.008+01:00

Om du vill ha ett jobb i Stockholm 2020 ska du inte vara ekonom, socionom – eller journalist. Det visar prognoser som Länssstyrelsen presenterade i dag. Känns fint med lite framtidstro. Eh.

Att det finns fler journalister än jobb är ju inget nytt. Det visste jag redan när jag valde utbildning och trots att framtiden stundtals känns kolsvart ångrar jag inte mitt utbildningsval en sekund. Men varje termin kommer nya journalister ut från skolorna och jag tror man behöver göra något åt det här nu, för branschen är knasig. Det är trist att krascha folks drömmar, men vad ska man göra? Jag skulle kunna skriva en uppsats om mina tankar och känslor kring det här, men just nu säger jag bara: Låt fler journalister vara satta i arbete 2020 och minska antalet platser på journalistutbildningarna – nu!

Alla ska ha elaka dvärgar

2012-01-25T15:44:00.001+01:00

Ni vet känslan av babyboom på Facebook och liksom i hela ens värld? Magar blir tjocka, bebisar föds. Vänner, barndomskompisar, arbetskompisar, kusiner och bekanta blir mammor och pappor. Facebook svämmar över av babybilder, av information hur många gånger Charlie bajsat och att Tilda minsann lärt sig sitta. I början tänker man att oj, vad unga folk börjar bli när de får barn – innan man inser att nej, det är fullt normalt och i min ålder är man inte längre en ung förälder om man blir förälder, utan helt normalgammal. Och sedan tänker man att oj, när ska de lugna ner sig, de här växande magarna?

Och så går åren och man inser att, eh, det här lugnar inte ner sig. Man råkar befinna sig mitt i skaffa-barn-åldern och babyboomen lär snarare bli värre i några år. De ska väl få syskon också, kidsen (ja, några är redan här, andra på väg) – men sakta i backarna så jag hinner med också!

Nej, jag tycker inte att barn är elaka dvärgar. Det är text från Magnus Ugglas låt "Baby Boom".

Uppmuntrande tisdagspost

2012-01-24T21:28:00.000+01:00

När jag kom hem efter ett jobb i Uppsala låg ett paket på dörrmattan. Jag förstod ingenting, förrän jag öppnade det. Det var boken jag vann på Elizabeth Gummessons blogg här om dagen. Att vinna var förstås jätteroligt, men att sedan få boken och se den omslagen av guldigt presentsnöre och med ett grattis-kort från bloggerskan gjorde mig verkligen jätteglad.

Och inspirationen som är på noll

2012-01-23T22:45:00.000+01:00

Min blogg, alltså. Det går utför! Jag ber om ursäkt för det.

Jag var på frilanslunch i dag med en mycket trevlig hälsobilaga. Där fick jag frågan hur det går med bakningen och ja... som ni kanske har märkt ligger det där med bakningen på is. Jag insåg att det blev lite väl mycket sockerintag. I skafferiet har jag massvis av roliga muffinsformar, söta dekorationer till cupcakes, jag har roliga färger av karamellfärg och jag har pistageessens och bittermandelarom att tillsätta i kreativa bakverk. Det är bara det att det är så trist att baka när man känner att man bör dra ner på sockerintaget. Men det kanske är bakningen som behövs för att min blogg ska bli levande igen?

Lediga lördagslistan

2012-01-21T11:53:00.001+01:00

Vad åt du till frukost?
Mezeyoghurt med banan, kiwi, mandarin och flytande honung. Och kokoste.

Vad har fått dig att skratta i dag?
Jag själv och min kompis.

Vad har du på dig just nu?
Vit/svarta tights med konstiga mönster och hästar på. Vitt linne, grön stickad tröja. Glasögonen på bilden.

Hur ser resten av dagen ut?
Diska, dammsuga, bädda sängen, sortera papper och kvitton i pärmar, läsa tidningar och kanske sätta mig in i kursen jag ska läsa under våren (bara en pluttig 7,5-poängskurs på distans). Det vill säga: göra sådana där trista måstesysslor som jag inte hunnit under veckan.

Vad hände i går kväll?
Var hos mina bästa grannar och åt kladdkaka, drack vin, pratade, skrattade, busade med katter och sov sedan över.

Och i morgon?
Träna skivstång (eller bodypump på icke-Friskis-språk) och eventuellt strosa i affärerna på Götgatan. Om jag har tid över och blir rastlös blir det nog lite jobb också.

Vad är det roligaste som hänt dig den här veckan?
Min födelsedag. Fast dagen efter, pressträffen och peppen jag fick var himla bra också. Samt träningsvärk i magen. Jag har fått det typ en gång sedan min ryggoperation för fem år sedan, så det var en fantastisk känsla.

Och det absolut sämsta/tråkigaste?
Människor utan förmåga att tänka sig in i andras situation. Och att jag inte hade så mycket matlust på min födelsedag var också lite typiskt.

Vad dricker du i helgen?
Te, vin och vatten. Troligtvis mest te, som vanligt.

Den nya väggen

2012-01-19T15:22:00.000+01:00

Att berätta om det innebär ingen återvändo

2012-01-18T12:30:00.001+01:00

"Det här måste vi prata om", sa den personliga tränaren till mig i går när jag hade outat att jag blivit 30/40 år på hennes livsstilstest. Äldre än min egen ålder, alltså. Jag, som tycker att träning och hälsa är både intressant och roligt ser mitt resultat som en personlig katastrof. PT:n undrade vad jag hade bommat på, och jag svarade att jag misstänkte att det var styrkan (eftersom jag älskar konditionsträning som spinning, men undviker styrketräning), men också maten – att jag är en stor godisråtta som älskar fikabröd (även om jag, tro't eller ej, bättrat mig på sistone) och troligen inte äter tillräckligt varierat. Under tre timmar hann jag lyssna på hennes pressfrukost, göra en intervju och äta nyttig lunchbuffé med henne – och jag gick taggad därifrån. När hon signerade min bok skrev hon det ni ser på bilden. Ja, jag ska skärpa mig. Mindre fika, mer grönt. Och mer styrketräning.

Även om livsstilstestet inte är vetenskapligt framtaget var det faktiskt lite jobbigt att se resultatet. Jag har blivit lovad en förbättring om jag följer träningsprogrammet i hennes bok. Jag i min tur lovar att jag nästan ska följa det (det är tillåtet att byta ut det mot ett styrkepass på mitt träningsställe i stället) och om tre månader ska jag göra om testet. För jag ska minsann komma tillbaka till min egen ålder.

Om må bra-(födelse)dagen

2012-01-17T21:38:00.001+01:00

I går fyllde jag alltså år. Och i går var en sådan dag då det var extra trevligt att frilansa. Det är nämligen hur lätt som helst att ta ledigt på sin födelsedag när man bestämmer själv.

Jag startade dagen med en avslappnande massage i city, för att sedan dra vidare till Östermalm och min frisör. Hon tvättade mitt hår, gav mig huvudmassage, klippte topparna och gjorde sedan fina lockar i mitt hår. Lockar som sedan försvann när jag i regnet gick mot Stureplan där jag drack en latte med en kompis. Middagen intogs på Koh Phangan på Söder. Fem tjejer var vi (varav en som överraskade) som hade en supertrevlig kväll, åt supergod mat inklusive största och dyraste rocky road-tårtan. Och så fick jag otroligt fina men framför allt oväntade presenter. Fin 28-årsdag.

Ännu en födelsedag

2012-01-16T23:41:00.000+01:00

Fyllde jag inte år alldeles nyss? Hm, konstigt.

Vet ni vad det absolut märkligaste med att fylla 28 är? Att det är tio år sedan jag fyllde 18! Visst, 18-årsdagen känns ju inte riktigt som i går (jag minns inte ens vad jag gjorde), men tio år! Hur gick det till? Märkligt är också att det är tre år sedan jag fyllde 25. Vadå tre år liksom – jag tror ju fortfarande jag är 25! Nåväl, datumet, 16 januari 2012 säger att jag hunnit bli orimliga 28 jävla år.

Och det har firats, det har det.

Jag skulle aldrig kvala in till Sveriges värsta bilförare. Snarare bästa.

2012-01-16T01:16:00.001+01:00

Jag älskar att köra bil i Stockholm! Och vet ni vad jag har gjort i dag? Kört dryga tio mil (Globen-Sollentuna-Hammarbyhöjden-Skärholmen-Sickla-Hammarbyhöjden-Sickla-Hammarbyhöjden) utan att köra fel. Med tanke på hur lite jag kört i Stockholm känner jag mig nästan som en infödd när jag knappt behövde titta på någon karta. Och när jag skulle fickparkera utanför Hammarby pizzeria gjorde jag det med perfektion – på första försöket. Skulle någon från en körskola sett mig skulle de förmodligen anställa mig på stört.

Med tanke på min stolthet skulle man kunna tro att det var i går jag tog körkort. Men, eh, om sanningen ska fram börjar det närma sig tio år sedan... Det är bara köra i Stockholm jag är nybörjare på.

Bästa starten på ledig helg

2012-01-14T16:15:00.000+01:00

När föräldrarna kom i går firade vi min födelsedag i förskott. Med hemkörning av sushi (himmelskt!), paket (dalahästkudde, kokbok, pajform och massage, perfekta presenter!) och daimtårta (mums!). Äntligen fick jag inviga min förpackning med små, söta celebration bottle candles från Wales.

Medan jag lånade pappas bil i förmiddags och åkte och storhandlade mat, började han tapetsera hos mig. Ser ni vilken fantastiskt snygg fondvägg jag skaffat mig?! Jag är supernöjd och sitter och beundrar min nya vägg som är fånigt matchande med resten av rummet och blev den färgklick som fattades.

Ni får se helheten sen. Nu blir det tacos (bästa saknar-inspiration-maten) och tv-mys hos grannarna.

Och espressosmaken sitter kvar på tungan

2012-01-13T17:45:00.003+01:00

Klockan är snart sex och de flesta har redan tagit helg. Jag kan inte låta bli att jobba, skriva rent lite anteckningar medan alla intryck är färska. Strax utanför stan bor en av vårt lands största schlagerprofiler. Där, i köket, har en fotograf och jag tillbringat fredagseftermiddagen – druckit espresso, dragit in doften av vitlök och pratat om mat och... Melodifestivalen. Åh! De här dagarna när jag får göra sånt här! I LOVE IT. Påminn mig gärna om den här känslan när jag har skitdagar.

Snart kommer mina föräldrar. De ska hjälpa mig med en liten men stor förändring i lägenheten.

På toppen av bergochdalbanan

2012-01-12T23:28:00.001+01:00

Här ligger jag och researchar inför morgondagens matreportage. Jag utstrålar ju inte särskilt mycket glädje ser jag – vilket blir väldigt missvisande för hur jag känner mig.

När jag sa hejdå till en vän och lämnade det trevliga hipsterhaket Louie Louie i eftermiddags hade jag någon sorts fladdrande munterhet i bröstet. Jag korsade Götgatan och gick mot mitt träningsställe och kände mig bara... tillfreds. Jag tänkte på hur glad jag är att jag bor i den här staden. Och sedan, för första gången på evigheter, tränade jag aerobics, vilket snuddar vid dans som jag saknar något oerhört. Efter passet var min kropp slut men full av endorfiner. Väl hemma i min lägenhet, som det är fantastiskt att komma hem till, satte jag mig utslagen på golvet innan jag orkade gå in i duschen. Och trots att dagen i övrigt inte varit helt klockren satt jag där på golvet och kände att det ändå varit en sådan himla fin dag. Kanske var det endorfinerna, jag vet inte, men jag minns inte när jag hade en sådan här känsla utan egentlig enledning. Att känna någon sorts lycka (herregud, får man skriva det?) utan att ha åstadkommit något särskilt – vilken känsla!

En helt vanlig frilansdag

2012-01-11T23:46:00.002+01:00

Jag pratade med en kvinna i dag, angående en text. Jag ska på ett frukostmöte på tisdag och hon undrade om jag hade tid att vänta lite efteråt, för att sedan ta intervjun vi ska göra. Jadå, svarade jag, jag har inte bråttom i väg. Och då kom hon på, just ja, du är ju som jag, ingen arbetsgivare som säger åt dig att komma tillbaka en viss tid.

– Nej, precis. Jag är min egen, sa jag.
– Visst är det skönt?! Fy vad tråkigt att vara anställd!

Även om det finns många fördelar med att vara anställd har hon en poäng. Och just i dag kände jag att det är väldigt fint att frilansa och kunna jobba på kvällen i stället för på eftermiddagen. Jag tog nämligen eftermiddagen ledigt för att prata bort flera timmar på café med två vänner. Behövligt.

Hypokondrisk?

2012-01-10T11:39:00.000+01:00

När jag skrev om en kvinna med MS trodde jag att jag hade MS. När jag skrev om pulsåderbråck trodde jag att jag hade ett sådant som skulle brista. Nu skriver jag om adhd och tror att jag har adhd.

Lyckan över att få riva huset

2012-01-09T22:35:00.000+01:00

Tänk att vara 2 och 4 år och ha tjatat på mormor. Får vi äta upp pepparkakshuset? Mormor säger nej, inte i dag. Tänk att mormor, utan förvarning, en dag säger att hon har en överraskning. Och så tar hon fram huset, och säger att nu, nu får ni äta upp det! Tänk att vara 2 och 4 år och plötsligt få ett pepparkakhus fullt av godis framför sig – tillåtet att äta upp. Ja, då klättrar man såklart ivrigt upp på köksbordet, tar tag i huset och äter direkt från det, utan att bryta sönder huset först. Vilken lycka mina systersöner fick vara med om här om dagen.

Frågan är: bosätter jag mig i soffan nu?

2012-01-08T19:37:00.000+01:00

Mitt liv har helt klart fått ny mening. Jag har skaffat en hdmi-kabel. Numera startar jag trevliga tv-program eller filmer på datorn, men ser det på min enorma tv. Det är ju helt fantastiskt och jag undrar varför jag ligger ljusår efter och skaffat detta först nu?

Annars ligger jag nedbäddad under en turkos fleecefilt i soffan och väntar på att min hemmafru ska bli färdig med våra milkshakes i köket. Sedan ska vi se på film. På datorn, fast på tv:n, ni vet.

Man ska inte ta med sig jobbet hem

2012-01-06T11:59:00.000+01:00

Att låta bli att ta med sig jobbet hem är inte så lätt när det är hemma man jobbar. Min privata dator är även min jobbdator. Min privata mail är även min jobbmail. Mitt vardagsrum är även mitt lunchrum. Mitt sovrum är även mitt kontor. Hur man skiljer på jobb och fritid när arbetsbordet står i sovrummet är inte jättelätt. Jag försöker att ha vardagsrummet som mitt lediga rum, men jag kan tala om att de där gränserna tänjs ofta. Typ varje dag.

Inte minus, inte noll, inte plus minus noll

2012-01-02T11:01:00.008+01:00

Mina damer och herrar. Jag har räknat på mina skickade fakturor som ska betalas i januari. Dessa, ärade bloggläsare, visar att januari är månaden som jag får in så pass mycket pengar att jag går runt! Och inte bara det, jag kommer inte bara kunna betala hyra, gas, el, försäkring, radiotjänst och alla andra tråkiga måsteutgifter – jag kommer dessutom ha lite, lite pengar över. Jag. Går. Plus!

Sing hallelujah! Och sedan fortsätter jag kämpa för att februari ska bli likadan.

I spåkulan

2012-01-02T10:14:00.000+01:00

Tuffa tag. Så blir mitt 2012 om man ska tro Expressen Söndags horoskop. Och jag kan ju tyvärr inte låta bli att tro lite på vad som står i horoskop och känner bara neej, jag orkar inte ett tufft år. Jag tycker nämligen att min höst har varit tillräckligt tuff. Något särskilt tryggt år vad gäller kärlek blir det inte heller, typiskt. Och vad gäller karriären ska jag tydligen fortsätta jobba hårt samtidigt som kraven och stressen ökar. Pust stånk stön. Däremot ska de feta slantarna till slut rulla in, och det känns ju faktiskt inte mer än rätt. Feta slantar är precis vad jag skulle behöva. Hoppas de kommer i början av året.

Om någon annan undrar hur ens 2012 blir så har jag svaret.

När klockan hade slagit tolv

2012-01-01T20:11:00.002+01:00

Fem mil utanför Uppsala, mitt ute på landet, vakade jag in det nya året tillsammans med fyra andra tjejer. Paltkoma var det som genomsyrade vår kväll. Kvällen tillbringades vid matbordet. Ständigt. En perfekt lugn och skön kväll. När klockan hade slagit tolv, då gick vi ut och skickade upp var sin rislykta i luften. Jag hade aldrig hört talas om dessa lyktor som härstammar från Thailand och som man skickar upp på nyår och tänker på någon eller önskar sig något. Lyktan stiger mot himlen alldeles tyst, fridfull och vacker. För mig som inte gillar fyrverkerier var det alldeles perfekt.

Nu är det 2012. Eller bara en helt vanlig söndag – men en ny månad. Men jag kan inte hjälpa att jag alltid blir lite sentimental när klockan slår tolv och den sista december går över till första januari. Det är något med att det blir ett nytt år. Vad vet jag inte.

Att vara i Stockholm igen är fint

2011-12-31T01:04:00.000+01:00

Någon galning i en lägenhet på Götgatan skriker att han ska slakta och skjuta folk och polisen får storma lägenheten, men det visar sig att galningen bara skojade lite.

Sjukast är nog jag som faktiskt menar att det är fint att vara tillbaka.

Årskrönikan – 2011

2011-12-30T09:58:00.007+01:00

JANUARI. Flyttar till London.
Strax efter nyårsafton har jag packat två stora väskor och flyttar till London. Där får jag bo på Sofia och Reubens soffa innan jag hittar mitt hem i Angel. I Angel stormtrivs jag. Jag börjar plugga engelska, journalistik och foto på University of Westminster. Min tjugosjunde födelsedag firas med mina nyfunna svenska vänner som jag tar med på fotoutställning och smulpaj på Tate Modern och därefter middag på Bella Italia på Leicester Square. Jag testar att dansa lindyhop, jag åker till Ikea och försöker att inte glömma bort att plugga.

FEBRUARI. Inser att jag älskar sushi.
Jag märker en förbättring med min engelska och jag trivs med min vardag. Så bra att jag får tankar på att stanna kvar. Men så får jag ett samtal från min gamla arbetsgivare i Sverige och sommarvikariatet i Stockholm är fixat. Firar kinesiskt nyår i Chinatown med min kinesiska och brittiska vän, drar till Portsmouth och hälsar på min brevkompis från barndomen och drar senare till landsbygden och får rida för första gången på tio år. När jag går ut och äter med min brittiska, min amerikanska och min kinesiska vän inser jag att jag verkligen älskar sushi. Sedan tar jag ett skönt beslut: hoppar av min tråkiga journalistikkurs och ägnar tiden till att bli kulturredaktör för Londonsvenskar.com.

MARS. Glömmer svenska ord.
Plötsligt händer två saker med mig, två saker som jag alltid tyckt varit så fåniga. 1. Jag hittar inte vissa svenska ord. 2. Jag börjar springa omkring med en latte i handen. Jag får två Sverigebesök som jag turistar, strosar och går på musikaler med. När jag får dippar från hösten hjälper mina Londonvänner mig upp, tvingar mig dansa och köper drinkar till mig. Det funkar utmärkt. Blommorna blommar i London och jag njuter av den tidiga våren. Min hyresvärd blir plötsligt dum i huvudet och jag vill flytta från huset. Min ständiga följeslagare, Katarina, och jag börjar träna på Friskis & Svettis och trivs allra bäst med duscharna i omklädningsrummet, eftersom vi har så svaga och kalla strålar där vi bor.

APRIL. På beachen i Brighton.
Temperaturen stiger i London och redan i början av månaden sitter jag ute i bara t-shirt och äter glass. Och än en gång säger vi "tänk att vi sitter här, på Trafalgar Square, i London, och faktiskt bor här". I slutet av månaden solar jag i bikini i Hyde Park. Sedan får jag se mer av England när jag åker på en dagstur med min amerikanska kompis till Windsor, Stonehenge och Bath. Äter min första afternoon tea. Till påskmiddag blir det förstås sushi. Terminen tar slut och eftersom jag inte har några tentor blir jag plötsligt ledig. Katarina och jag åker till Brighton och ligger på stranden i sommarvärme. Mamma och pappa hälsar på och med dem åker jag mycket dubbeldäckare.

MAJ. Blir Stockholmsbo.
Och så flyttar jag hem till Sverige igen, fem kilo tyngre än när jag åkte. Jag trodde aldrig jag skulle längta till den där flytta-hem-dagen, men sista veckan vill jag bara hem. Samtidigt vill jag inte lämna London. Sedan landar jag i Sverige och blir jätteirriterad på att alla pratar svenska. Men att komma hem är skönt och jag längtar trots allt nästan aldrig tillbaka. Jag tillbringar några veckor i Falun innan jag flyttar till min lilla andrahandslägenhet i Hammarby Sjöstad, Stockholm. Jag har kommit till Stockholm för att stanna.

JUNI. Köper lägenhet och säljer en annan.
Jag börjar jobba på resredaktionen på kvällstidningen igen och springer på lägenhetsvisningar. Kan inte koncentrera mig på jobbet eftersom jag samtidigt är med i budgivningar. I mitten av månaden vinner jag en budgivning på en liten tvåa strax söder om Söder. Ungefär samtidigt säljer jag min lägenhet i Falun. Mitt i allt åker jag till Gotland och jobbar en vecka. Gör bland annat ett reportage från hästryggen på södra sidan av ön. I Västmanland blir det bröllop, ett fantastiskt fint svenskengelskt sådant, som jag fotar.

JULI. Övernattar 150 meter under jord.
Trots att jag mest jobbar försöker jag njuta av sommarkvällarna i Stockholm. Äter middag på stranden, jympar utomhus och springer i Hammarbybacken. Dessutom gör jag sommarens enda heldag på stranden en helg. På jobbet gör jag sjuka saker. Som att vindsurfa på Öland, gå en slusskurs på Göta kanal och övernatta i en gruva. I Oslo sker ett terrordåd som påverkar mig till deppighet.

AUGUSTI. Oroar mig för jobb och framtid.
Stockholm Pride går av stapeln, Stockholm bubblar av kärlek och att gå i Prideparaden är något av det mest endorfinkickande jag varit med om. I mitten av månaden tvingas jag flytta från andrahandsboendet och blir i stället inneboende hos kompisen i Uppsala. Det är inte långt kvar av mitt sommarvikariat och min kropp är orolig. Smärtan i mina axlar är så svår att jag får gå på smärtstillande och går till en dyr massör. På sista dagen på tidningen är det min redaktör som bestämmer att jag minsann är frilans och hon ger mig några uppdrag att starta med.

SEPTEMBER. Får ett eget hem.
Och så tar jag klivet in på Arbetsförmedlingen. Pendlar mellan att vara arbetssökande och frilans och samtidigt som jag inte har något riktigt jobb flyttar jag äntligen in i min lägenhet. Jag får göra mitt första frilansreportage och tänker att det här kanske ordnar sig. Jag går på The Arks sista konsert någonsin och blir hög av musiken. Dessutom har jag inflyttningsfest och förstår ingenting när gästerna säger att de ska tänka på refrängen eftersom klockan hunnit bli fem på morgonen.

OKTOBER. Har omslagsbilden på magasin.
Köper träningskort och jublar över att för första gången i mitt liv kunna köpa årskort och med säkerhet veta att jag kommer stanna i samma stad. Dessutom kommer första numret av Tjejliv ut, till vilken jag har fotat omalgsbilden och jag åker till Sundsvall med pluggkompis för nostalgidag och releasefest för tidningen. Och så får jag gå på Winnerbäckkonsert, vilken som vanligt inte är annat än magi. Jag har blivit besatt av bakning och testar allt möjligt i min jobbiga gasugn.

NOVEMBER. Blir egenföretagare.
Mitt företag startas och nu är jag officiellt frilansjournalist, något jag visserligen jobbat för i ett par månader. Jag åker på semester-/jobbresa till England och Wales. Träffar min kinesiska pluggkompis i Cardiff och bor sedan hos Sofia och Reuben i London igen. Är dessvärre sjuk under resan, så någon semester har jag inte tid med, men är glad att få komma i väg ändå. Väl hemma i Sverige åker jag till Norrköping där Londonvännerna Lovisa och Johan gifter sig. Sedan plockar jag fram julen och skickar några fakturor samtidigt som jag har en väldig dipp på jobbfronten. Humöret åker bergochdalbana på grund av jobb- och ekonomisituationen.

DECEMBER. Jobbar alla vakna timmar.
December blir en jobbmånad. Får göra ett frilansjobb som påminner mig om varför jag vill vara journalist. Efter att ha sökt många extrajobb under november får jag napp och provjobbar på ett café. Strax före jul har jag så pass mycket frilansuppdrag att jag känner hopp inför framtiden och att det ordnar sig. Allt jag gör är att jobba, baka och fika. Det finns varken tid eller pengar till något annat. Före jul åker jag till Falun där det finns snö, men redan på juldagen smälter snön bort och jag inser att 2011 är första året på länge som jag inte upplevt någon vinter. När nyårsafton är på intåg drar jag hem till mig. Som har blivit i Stockholm. Där väntar ett examensbevis. Sådär ja, 2011 avslutas med att jag får det på papper också – filosofie kandidatexamen med huvudområde journalistik.

Med hopp om ett lyckligt nytt år.
GOTT NYTT 2012!

Världsrekord i meningslös tillvaro

2011-12-29T23:11:00.002+01:00

Vad jag gjort sedan jag kom till Falun: Varit trött och sjuk – legat i soffan, suttit i soffan, tittat på film och tv från soffan, läst bok i soffan, jobbat från soffan. Sovit för mycket. Ätit hela tiden. (Och samtidigt lyckats med konststycket att inte gå upp i vikt. Måste vara förtvinade muskler.) Hur många timmar jag varit utomhus på dessa åtta dagar? Troligen inte ens en.

Hade kunnat packa noll klänningar i stället för tre.
Hade kunnat packa ett par skor i stället för fyra.
Hade kunnat lämna kjolen hemma.
Hade kunnat skippa träningskläderna.

Nu åker jag hem igen med mina onödigt tunga väskor. Eller nu och nu. I morgon.

Täppt i skallen

2011-12-27T12:37:00.002+01:00

Man är ledig, slappnar av – och blir sjuk. Så är det ju alltid och jag börjar tro att det är bättre att hålla tempot uppe i stället för att slappna av. Jag var ledig i två och en halv dag här över juldagarna och jag vet inte om jag tillåtit mig själv att vara så helledig så "länge" på hela hösten, faktiskt. Att inte titta åt jobbet har inneburit att jag blivit extremt trött, sovit mycket, blivit förslappad och plötsligt i går bröt värsta superförkylningen ut. Nu behöver jag vara kreativ för att skriva, för att få koll på kommande jobb och hitta bra folk att prata med. I stället är min hjärna som igentäppt, jag är ynklig och vill bara lägga mig ner och titta på film utan deadlines att fundera över.

Detta fick mig att tänka på: kan man sjukskriva sig när man har enskild firma? Och få sjukersättning? Ja, det kan man, fick jag reda på efter lite research. Men jag har ju fortfarande samma mängd jobb att göra och ingen kollega som kan göra det åt mig. Så det där med att sjukskriva sig, nja.

Som en repris från förra året, nästan...

2011-12-25T20:17:00.003+01:00

Juldagskvällen. I kväll är det mamma, pappa, jag, stjärnor på slottet och ett gäng chokladpraliner. Pensionärskväll i Falun, skulle man kunna kalla det. Ungefär som förra året. Skillnaden är att då, för ett år sedan, var jag nervös och förväntansfull, för om en vecka skulle jag flytta till London. Åh...

2011-12-24T12:20:00.003+01:00

I morse i Falun

2011-12-22T23:01:00.000+01:00

Solen går upp över Runn.

Häpnande vackert.

Deadlines och julmys – samtidigt

2011-12-22T01:17:00.000+01:00

Klockan är över ett på natten och jag måste tvinga mig själv att gå och lägga mig när jag märker att texten inte blir bättre längre. I morgon ska jag varva porträttskrivning med fika i barndomsbästisens nya hus, varva pepparkaksbak hos systersönerna med politikerintervju, och däremellan skriva en snabb mattext och skicka en massa jobbrelaterade mail. Jag får snart ont i magen och känner att när det börjar skymma dan före dopparedan – då är det ta mej tusan hög tid att förklara sig ledig ett par dagar.

Hälsning från moraltanten

2011-12-20T23:08:00.000+01:00

I skolan kallades jag moraltant av killarna i klassen. Detta var före gymnasiet. Ja, tänka sig, redan då var jag politiskt korrekt. Jag blir lite less på moraltanten i mig när jag så här i juletider debatterar för en vit jul och för att bojkotta julskinkan. Men jag kan verkligen inte låta bli. Här bekymrar sig folk för att det är för mycket i vatten i julskinkan – men bryr sig inte alls om att grisarna farit väldigt illa innan de dödades för att bli vår julmat. Skärpning!

Julfriden är nära – bara två intervjuer och tre texter kvar

2011-12-20T15:23:00.000+01:00

Dricker upp den sista glöggen ur dalahästkoppen. Äter saffransmuffins och pepparkakor på dalahästfatet. Skriver artikel. För nu måste jag bli färdig för korrläsning.

Lägenheten har jag städat. Väskorna ska jag hämta i förrådet för att packa. Sedan återstår bara att fixa de sista julklapparna. Det ska ordnas i morgon tillsammans med svägerskan som kommer till Stockholm över dagen. När vi har ätit lunch och trängts bland andra julstressade stockholmare (ge mig styrka och tålamod!) tar vi tåget till Dalarna tillsammans. Jag brukar inte längta efter att åka hem till Falun, men den här gången gör jag det.

Om en vit jul

2011-12-19T20:20:00.003+01:00

För mig har alkohol och jul aldrig gått hand i hand. Jag ser inga som helst kopplingar mellan de två tingen, kanske för att alkohol är något som aldrig naturligt funnits under min uppväxt över huvud taget. Därför blir jag extremt förvånad när jag läser den den här texten, om den ringlande kön till Systembolaget en måndag före jul.

Möjligen har jag sett någon julöl på julafton när jag var barn. Men mer än så minns jag inte, och det är aldrig något jag behövt tänka på. För mig är det väldigt främmande med julnubbar och att tomten skulle vingla och stinka sprit, för enligt min erfarenhet hör alkohol inte hemma på julen. Tvärtom. För mig är alkohol på julafton lika självklart som skräckinjagande pumpor på midsommar eller påskägg på nyår – det vill säga så opassande att man inte ens funderar på det.

Men tänk vad många barn det är som kommer behöva se sina föräldrar, och andra vuxna, fulla i jul. Som känner oro och otrygghet. Kan vi inte låta dem slippa det? Är det verkligen så svårt att stå över alkoholen? Om svaret är ja, nja, eller bara det minsta tveksamt – då är det ett problem.

En vit jul är så självklart för mig att det egentligen inte borde diskuteras.
Och då pratar jag inte om snön.

Bortprioriterad

2011-12-19T17:01:00.000+01:00

Jahaja, här går Saab i konkurs och Annie Lööf håller presskonferens. Annars var det mig hon var uppbokad med exakt just den tiden presskonferensen började. Resultat: ingen artikel skriven. Jag känner mig tveksam till ministerns prioriteringar.

En ledig dag. En.

2011-12-18T22:21:00.000+01:00

Veckan som gått har inneburit jobb. Måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag. Ofta från förmiddag till natt. Men i dag är en sådan där dag när jag är ledig. Eller rättare sagt tvingar mig själv att vara ledig i stället för att göra allt jobb jag skulle kunna göra. Efter att ha diskat allt jag inte hunnit diska under helvetesveckan, dammsugit och våttorkat golven samt ätit mat, blev jag plötsligt alldeles tom. När jag är hemma ensam jobbar jag. Att inte göra det... eh, vad gör man då? Ligger i soffan? Fixar en festportion glass och sedan spottar ut den igen på grund av äcklig? Ser Bridget Jones? Slösurfar? Rastlöst trycker i sig chips och sega nappar som lördagsbesöket lämnade efter sig? Ja, allt på en gång.

Jag är inte bara journalist

2011-12-17T18:40:00.004+01:00

Tidigare i veckan jobbade jag på café. Alltså satt med datorn på café och skrev. Som journalist.
I dag jobbade jag på café. Alltså med förkläde, serverade, gjorde kaffe. Som barista.

Frilansjournalist och barista, vilken kombination. Journalistiken betalar mig mer, men caféet ger mig lite trygghet som journalistiken inte verkar kunna ge mig. Och vet ni vad? Även om mina fötter värker något fruktansvärt och min rygg är trött efter sex timmar utan att få sitta, så var det rätt trevligt att jobba på café. Att komma ut från journalistbubblan i några timmar och i stället torka bord och servera mat var liksom som att komma ut i verkligheten igen.

Sorgen

2011-12-15T13:25:00.000+01:00

Jag har väldigt mycket jobb att göra före jul. Jättebra, absolut.

Men.

Jag har liksom inte tid att baka.

Jag har fått en kollega (typ)!

2011-12-14T23:00:00.001+01:00

Hör ni, ni som har kollegor, förståååår ni hur bra ni har det?! Jag har liksom vant mig vid att vara ensam om dagarna och hade glömt bort hur mycket det betyder att ha någon att prata med.

Men i dagarna två har en frilanskollega och jag suttit på café och jobbat tillsammans. Var för sig, men tillsammans, ungefär som man gör på ett vanligt jobb, ni vet. Vi träffades i somras, hon och jag, när vi hade vikariat på samma redaktion, och nu frilansar vi båda två och sitter hemma på var sitt håll. Fram till i går, då vi slog våra påsar ihop och möttes på ett café på Söder. Så himla trevligt att vi gjorde det i dag igen och kom överens om att fortsätta så här. Inte varje dag, det har vi inte råd med, men då och då. Att bolla idéer och tankar, stötta, prata ingresser och arvoden – det betyder ju hur mycket som helst. Alltså, det här med kollegor, vilken lyx!

Dags att köpa magasinet Tjejliv igen, hörni!

2011-12-13T08:00:00.007+01:00

Tjejliv nummer två finns ute i butik i dag. Jag har tagit omslagsbilden igen och denna gång är jag lite extra stolt, eftersom jag tycker att omslaget ger ett proffsigare intryck än första numret.

I det här numret har jag bland annat, förutom att ha pratat utseendefixering med Molly Sandén och tvingat henne att ligga raklång på min filt mitt i Humlegården (allt för bilden, något som omslagstjejen bara tyckte var roligt), besökt Camilla som går på svenska gymnasiet i London och skrivit om varför det är läskigt att redovisa och hur man blir en bättre talare.

Två enkla anledningar till att du ska gå ut och köpa Tjejliv:
1. Du bidrar till att Tjejliv växer, och därmed att tonårstjejer kan fortsätta läsa en viktig tidning, som är en frizon från utseendehets och prestationspress – och som inte säger åt någon hur man ska vara.
2. Du hjälper mig att få fler frilansuppdrag och stöder därmed min karriär. Se så, ut och köp!

Ett lite annorlunda röstmeddelande

2011-12-12T22:33:00.001+01:00

Jag kom ur badet och såg att jag hade ett missat samtal och ett meddelande i röstbrevlådan. Ringde upp röstbrevlådan och möttes av en manlig göteborgsröst. Hans långsamma sätt att prata, hans betoningar och tydliga artikuleringar påminde något enormt om På spåret:

Hej du hej du! Nu har du slutat att jobba, det är BRA med lediga kvällar! Nej, jag vet inte hur du har det... Det här är Ingvar Oldsberg och vi är framme vid måndag, klockan är nu nitton och trettio och du kan ringa mig senare i dag fram till elva-halv tolv, eller i morgon om du vill!

"Framme vid måndag."

På spåret-frågor på måndag, någon?

Jag känner att bör förtydliga något här också: Jag jobbade faktiskt i badkaret (på riktigt alltså, måste läsa ut en bok före författarintervjun på fredag) – inga lediga kvällar här inte.

Hört på tunnelbanan

2011-12-12T14:00:00.000+01:00

Konversation mellan tre killar i 16-årsåldern på tunnelbanan. Ena killen:
– Alltså, hon är typ 30. Så för att vara i den åldern är hon ju snygg.

"För att vara i den åldern"?
Hur gamla tror de man är när man är 30 egentligen?!

Underbara Clara – släng dig i väggen

2011-12-11T18:05:00.004+01:00

Okej att jag har blivit extremt huslig. Men det verkar inte finnas något stopp! Om det inte vore för att allt är julklappar skulle jag kunnat visa upp alla fantastiska skapelser mina grannar och jag gjort i helgen.

Men vilken grymt mysig helg med pyssel. Vi har haft värsta tomteverkstaden och gräddat, smält, rullat, kokat och konserverat. Min lägenhet fylldes fort av glasburkar, papper och färgpennor, cellofan, sidensnören och presentsnören. Sent i går kväll belönade vi oss med hemkörning av pizza. Jag hoppade omkring som ett lyckligt barn för att det kändes så otroligt lyxigt att få färdig mat och dessutom hemkörning. Och när allt var färdigpysslat i eftermiddags fick vi en ny belöning – vit glögg och hemmagjorda Mozartkulor. Nu ska jag tända tredje ljuset, sjunka ner i soffan, äta middag och... jobba.

Och vi ska alla en gång dö

2011-12-09T18:30:00.003+01:00

Mitt paraply står inte emot det hetsiga decemberregnet. Jeansen blir blöta. Jag försöker skydda min väska genom att försiktigt hålla den intill kroppen. I väskan ligger fem stora fotografier. Fotografierna föreställer kvinnan vars kök jag precis suttit i under nästan tre timmar, kvinnan som lever på övertid och har en sådan livshistoria att jag bara vill brista ut i gråt. Hon bjuder mig på fantastiska hemmagjorda chokladmuffins och ett lent Earl grey-te som kommer direkt från tebryggaren på den överbelamrade diskbänken. Vi pratar om livet och om döden. Om smärta, om glädje och om lärdomar. Hennes fantastiska skratt och jävlaranamma smittar av sig på mig – flera gånger – och jag känner mig nästan lite annorlunda efter mötet med henne.

Jag är på väg hem. Går snabbt på den kolsvarta asfalten som tar emot piskande regndroppar, och jag tänker att jag älskar mitt jobb när jag får göra sådana här möten – samtidigt som jag vill hem och gråta. Jag tittar i marken och tänker på att här låg tjockt snöslask för några timmar sedan. Nu har allt runnit bort. I mina öron sjunger Kent om att än fanns tusentals tårar kvar och att vi ska alla en gång dö. Ironiskt på något vis.

(Så småningom kommer ni kunna läsa kvinnans historia i Expressen Söndag. Jag säger till.)

Varsågod för bästa frukosttipset

2011-12-08T09:56:00.000+01:00

Härligt fet och tjock grekisk yoghurt, all möjlig frukt och bär (jag brukar ha banan, päron, kiwi, mandarin och blåbär), mandel eller nötter och flytande honung. Där har ni den godaste och fräschaste frukosten i mannaminne. Det var Sofia som bjöd på det när jag var i London och hälsade på. Sedan dess är jag fast och vill helst inte ha något annat på morgonen.

Underbart skakigt ändå

2011-12-06T20:54:00.001+01:00

I kväll bytte gannen och jag afrodansen mot ett skivstångspass. Jag har ingen aning om när jag tränade skivstång senast. Ett år sedan? Kanske, men mer troligt är att jag inte varit på skivstång sedan förra gången jag bodde i Stockholm, det vill säga våren 2010.

Det kändes. När vi tog trappstegen ner till tunnelbanan efter passet skakade benen.

Två timmar senare och benen skakar fortfarande.

Tips från bakcoachen

2011-12-06T11:59:00.000+01:00

Här om dagen gjorde jag havreflarn och spritsade choklad på dem. Jag råkade dock smälta alldeles för mycket choklad, så kolla vad jag gjorde av det som blev över! På bakplåtspapper spritsade jag ut massor av hjärtan i olika storlekar. Dessa fick sedan stelna i kylskåpet och nu är de perfekta att ha som dekorationer till olika desserter och bakverk.

Med vänliga hälsningar hon som blivit besatt

Julstjärnorna gör sig bättre när snön faller

2011-12-05T23:49:00.001+01:00

Jag hade lovat mig själv att inte kommentera den första snön. Men just nu faller stora snöflingor över kvarteret Professorn och det går liksom inte att komma ifrån att det är något magiskt över säsongens första vita flingor. Att marken inte kommer vara vit om några timmar är en annan sak. Jag tror ändå jag känner för höst till våren kommer.

Och så kom andra advent

2011-12-04T19:59:00.000+01:00

Jag hade redan sju sorters kakor som jag tinade upp från frysen, men kände att något fattades. Så jag bakade kladdkakemuffins som jag prydde med vit choklad-stjärnor samt riven vit choklad.

– Du tyckte att du behövde ännu en kaksort...? undrade M som kom på adventsfika.

Nej, kanske inte. Särskilt med tanke på att det till slut bara var hon som kom och vi satt där med ett berg av muffins, bullar och småkakor. Hur som helst, mitt fika verkade få godkänt.

Att upptäcka sydöstra Södermalm

2011-12-03T18:58:00.004+01:00

Porten är anonym, och att kliva in genom den verkar vara att komma in till ingenting. Allt som finns där är en brandtrappa ner. Men efter att ha tagit sig ner för den smala och branta trappan är det som att en egen liten värld öppnar sig.

Söder är fyllt av så många gömda platser att det tar en livstid att upptäcka alla. I dag upptäckte ett par vänner och jag den coolaste butiken. Färgerna sprakar och allt går i 50- och 60-talsstil. I nedre hörnet av Vitabergsparken ligger den, klädbutiken som inte bara är en klädbutik, utan också ett café och en frisersalong. Förutom kläder går det även att köpa skor, köksprylar, smycken, tavlor, tidningar och allt man kan tänka sig. Musiken som strömmar ur högtalarna är inte svår att gissa stilen på – mina boogie woogie-fötter ryckte. Det var som att förflytta sig 50 år tillbaka i tiden. Fantastiskt ställe!

Jag älskar Stockholm.

Sånt som är halleluja moments i mitt liv

2011-12-01T23:10:00.003+01:00

Halleluja! Saffran kostar blott 17,90 kronor/paketet på Ica Globen.
Halleluja igen! Mitt företagskonto står inte längre på 0,00 kr.

I frysen: spenat och sju sorters kakor

2011-12-01T15:45:00.000+01:00

Jag har förstått att ni funderat på vad jag bakat efter havreflarnen och brysselkexen. Och voilà! Mina klassiska kolakakor smakar fantastiskt. Jag tror bestämt jag snöat in på småkakor.

Sådana där små ljusglimtar på jobbfronten

2011-11-30T13:29:00.000+01:00

Två veckor av total dipp och pengaångest och ge-upp-journalistiken-tankar vändes i går. Jag mailade en av mina favoritförfattare med beröm och intervjuförfrågan och hon svarade rätt fort att hon gärna träffar mig! Direkt beställde jag hennes senaste bok och ska nu läsa den så fort jag kan. Sedan ska vi ses. Prata författarskap och sånt intressant. Detta är första gången jag bokar in en intervju utan att ha sålt jobbet först, så nu kan ni väl hålla tummarna för att någon tidning vill ha texten också? Så att det inte bara blir ett spännande möte utan också ger lite klirr i kassan, menar jag.

Annars har jag precis pratat med Sveriges snyggaste manlige komiker och han var lika trevlig som han är snygg, kan jag meddela.

Den här klagan på snöbristen

2011-11-29T22:39:00.001+01:00

Vet ni vad? Det gör mig absolut ingenting att det inte kommit någon snö. Ska jag vara helt ärlig tycker jag till och med att det är lite skönt. Jag kan erkänna att det vore lite mysigt om jag vaknar på julafton och ser snöflingor singla ner från himlen, men fram till dess har jag inget emot barmarken.

Money must be funny in the rich man's world

2011-11-28T23:11:00.000+01:00

Allt som finns i mitt huvud just nu handlar om min ekonomi. Om utgifter. Räkningar. Räntor. Lån. Jag har sedan några dagar tillbaka bestämt mig för att jag är lika mycket arbetssökande som frilansare. Allt jag vill ha just nu är en inkomst. En lite säkrare inkomst, som gör att jag kan tänka på annat än bristen på pengar. Pengar, pengar, pengar.

Få saker kan stressa ett singelhushåll så mycket som pengar, gott folk.

Första första advent i kvarteret Professorn

2011-11-28T00:37:00.001+01:00

Jag tände första ljuset, bryggde te och tog fram kakor och bullar. Fröken Gästrikland kallade mig bagarmormor (mormor är ett smeknamn jag fick i Sundsvall, och javisst, jag kan gå med på att vara en bullmormor) och min adventseftermiddag förgylldes med soppa, fika och tjejsnack.

Lördagshälsning från bagaren

2011-11-26T19:57:00.000+01:00

Jamen se, här står jag i mitt turkosa kök och snor i hop lite brysselkex. Jag undrar, kan man ändra affärsidén för sitt företag och inte bara ägna sig åt journalistik, utan också åt bakning?!

Om killar som tar sig rätten. Om kroppar som aldrig är någon annans än ens egen. Om sånt som inte är okej.

2011-11-26T00:15:00.012+01:00

Min kompis kommer hem till sitt trygga lägenhetshus. Går mot hissen. Tre killar springer efter henne, in i hissen innan dess dörrar går igen. De trycker upp henne mot väggen, kysser henne på kinden, på munnen, biter henne i halsen. Hon försöker skrika, säger åt dem att inte röra henne, undrar vad de vill. De skrattar.

För de här killarna är det kanske en skitsak. En snygg tjej, kyssa henne lite kanske? Det kan väl vara en kul grej att göra? Hon kanske känner sig uppskattad? Så fan heller!

Vet ni vad jag är trött på? Jag är trött på att vara rädd!

När jag bodde i Paris gick jag från mataffären med en kasse i vardera hand, på väg hem. På gatan mötte jag en kille som plötsligt sträckte fram ena handen och tog mig på bröstet. Och gick vidare som om inget hade hänt. Jag var så chockad att jag inte visste hur jag skulle reagera. Jag fick inte ens ur mig ne me touche pas som min franskalärare hade lärt mig säga ("rör mig inte" – tänk, vi fick lära oss sånt på våra lektioner för att det är så vanligt att killarna är lite för på).

När jag var ute och promenerade en vårdag i Falun för några år sedan cyklade en kille i kapp mig. När han närmade sig mig, saktade han in, tog ett ordentligt tag om min rumpa – och cyklade vidare. Jag hade precis opererat min rygg och kunde inte springa. Annars hade jag i ren ilska och chock sprungit efter, sparkat på cykeln, försökt slå till honom. Nu blev det bara ett fånigt "vad fan gör du?".

Hur ska man reagera egentligen? Jag blir så chockad över att människor (killar!) tar sig rätten till någon annans kropp på det här sättet. Som att det är en självklarhet att få ta på en okänd tjej hur som helst. När jag var yngre försökte jag nog bara skaka bort det. En hand i rumpan på krogen är väl inte hela världen, liksom. Numera blir jag skitförbannad när sånt händer. Senast i somras när jag var och dansade på en klubb i Stockholm var det en kille som var alldeles för på. Vi dansade litegrann, och när jag ville gå tillbaka till min kompis försökte han hålla kvar mig. Inget konstigt med det, men jag sa nej. Han försökte fortfarande hålla kvar mig och efter att jag lyckats ta mig därifrån återkom han gång på gång, drog mig intill sig, tog mig över ryggslut och rumpa, accepterade inte mitt upprepande nej, jag vill inte. Tredje gången han försökte skrek jag vad är det du inte förstår? NEJ! och gav honom en blick som med allra största sannolikhet var kolsvart. Först då gav han sig.

Jag tänker aldrig mer acceptera att någon går över gränsen. Killen som tog mig i rumpan på den där cykelvägen, honom anmälde jag. Att ta någon på rumpan kanske kan verka som en skitsak. Men det är aldrig okej att begå övergrepp, oavsett vilket det är. Jag anmäler inte killar som tar på mig på krogen, till de säger jag ifrån. Men i det här fallet läste jag i tidningen någon vecka senare att två tjejer, oberoende av varandra, anmält en kille på cykel som ofredat dem, på ungefär samma plats. Då anmälde även jag. Med hjälp av tre anmälningar och signalement fick de fast killen. Och jag kände därefter att alla ska anmälas, för att markera att det aldrig är okej att ta sig rätten till någon annans kropp. För vad händer om vi bara accepterar?

Jag har vänner som blivit våldtagna. Av pojkvänner, av kända och av okända killar. Och jag undrar om jag har någon kvinnlig vän som aldrig någonsin blivit utsatt för någon form av sexuellt ofredande. Jag tror faktiskt inte det. Vem har inte fått en hand i rumpan på krogen?

För min kompis i hissen var det inte första gången hon blev påhoppad.

Det här är vardag för oss tjejer.

Jag känner mig ofta rädd på tunnelbanan på natten. Och rädd för att ensam gå förbi ett gäng killar. Rädd att stå ensam och vänta på bussen när det är mörkt. Rädd när jag går hem från tunnelbanan när klockan blivit mycket. Rädd när jag cyklar i natten. Så rädd att jag trampar det fortaste jag kan. Så rädd att jag vill vara beredd med vassa nycklar i handen. Så rädd att jag åtminstone vill ha telefonsällskap.

Jag är så vansinnigt trött på att jag som tjej ska behöva vara rädd.
Det om något, mina damer och herrar, är inte okej.

Numera består min frys av mer fika än mat

2011-11-25T20:18:00.001+01:00

Jag laddar för min advent afternoon tea. I onsdags bakade jag flottiga saffransmuffins, i kväll blev det havreflarn. De är goda, men smakar mer knäck än havreflarn. Min gasugn gör ju som bekant lite som den vill. Well, knäck gör väl inget egentligen, det är ju juletider...

En av alla de där dagarna #11

2011-11-25T15:27:00.004+01:00

I morgon är det faktiskt en vettig dag. En köpfri dag. Jag uppmärksammar den redan i dag för att ni alla ska förbereda er på att låta bli att konsumera i morgon.

I dag är jag avundsjuk på alla som får lön

2011-11-25T12:24:00.001+01:00

Medan kompisar har sina månadslöner, går till sina arbetsplatser och gör sina timmar och sina dagliga sysslor, får jag slita för varenda krona. Om jag ska göra en intervju och intervjupersonen tackar nej – då förlorar jag plötsligt några tusen. För någon som jobbar på en redaktion och har sin månadslön spelar ju inte sådant någon roll. Pengarna rullar ändå in i vanlig ordning den tjugofemte (grattis till lönen!).

Hade jag fått betalt för varje timme jag gjort jobbrelaterade saker sedan mitt vikariat tog slut sista augusti hade jag sluppit leva på sparpengar och i stället varit rik nu. Verkligheten innebär att jag lånar pengar av mig själv, undviker att gå i klädaffärer och jämför ören i matbutiken. Säkert lite nyttigt, tänker jag i mina positiva stunder, och påminner mig själv om att jag snart får några fakturor betalda. Men just nu är det mycket slit för lite pengar. Och det är väl det som känns så orättvist.

Frilansandet har många fördelar. Men också många nackdelar. I dag är jag avundsjuk på alla med vikariat (för att inte tala om de som har den fantastiska lyxen i att ha en fast anställning...).

Dagens

2011-11-23T23:23:00.004+01:00

DAGENS VILL HA: Pengar. Alltid pengar.
DANGES KLÄDSEL: Gråa mjukisbyxor, svartprickigt vitt linne, grå mjukiströja.
DAGENS SMINK: Nada!
DAGENS FRISYR: Uppsatt i jätteslarvig knut.
DAGENS HÄNDELSE: Ett svar på ett säljmail! Helt fantastiskt. Svaret var varken positivt eller negativt, men bara få ett svar från en tidning jag vill skriva för, som säger att de ska prata om mina idéer på ett redaktionsmöte. Halleluja!
DAGENS LÅT: Du Hast med Rammstein. Nu satte ni i halsen va?
DAGENS PLANER: Fika med journalisten från södern och fika med modejournalisten och Bonde söker fru-dejt med grannarna.
DAGENS SAKNAD: Pengar.
DAGENS DUMMASTE: Att fikorna blev inställda på grund av en intervju som plötsligt skulle göras – och att jag inte ens fick tag i intervjupersonen så att allt var förgäves.
DAGENS SJUKA: Vaknade med migrän och extrema spänningar i käkar.
DAGENS DROG: Saffran.
DAGENS ROLIGASTE: Att jag sökt jobb som telefonförsäljare. HAHAHA! (Ja, jag har eventuellt en liten kris.)
DAGENS FAVORIT: Carin som berömmer svägerskans och min C-uppsats.
DAGENS KÖP: En domän.
DAGENS HUMÖR: Helt okej, trots allt.
DAGENS ORD: Ansökan.

Dagens är snodd från Alexandra.

Frågorna, svaren och bloggrosorna

2011-11-23T15:29:00.002+01:00

Sofia tyckte att jag skulle svara på de här frågorna. Så okej då!

Varför började du blogga?
När jag började i november 2005 var det nog för att få ett substitut till dagboksskrivandet som jag höll på med extremt länge. Jag har alltid haft ett behov av att skriva. Varje dag.

Vilka bloggar följer du?
Många. Jag inser att många har någon sorts koppling till utlandet. Vanligast är nog London och Paris – av den enkla anledningen att jag bott i de städerna och därför gillar att läsa om livet där. När jag började blogga hade jag terminen innan bott i Paris, så det blev väldigt naturligt att jag fastnade för fransksvenska bloggar och drömde mig tillbaka till de franska bagerierna och den franska vardagen.

Favoritfilm?
Amélie från Montmartre har alltid varit en favorit. När jag bodde i Paris bodde jag inte bara i Montmartre, utan på samma gata där Amélies café ligger.

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Jag vill till USA. Framför allt till New York. Annars drömmer jag inte om länder, utan om städer. Och det handlar mest om storstäder faktiskt. Berlin, Edinburgh, Rom och Amsterdam är exempel på städer jag gärna vill åka till. Och så suktar jag efter Paris eftersom jag inte varit där på ett par år.

Mina fem bloggrosor går till:
Sara är en av dem jag läst längst. Hon bjuder på sig själv och sin vardag och har en fantastisk förmåga att gripa tag i läsarna med sina ord.
Joanna, som jag för fyra år sedan satt tillsammans med på en skrivarkurs Gävle och gav textrespons. Två år senare sprang vi på varandra på Bonnier Tidskrifter där vi plötsligt gjorde praktik samtidigt, på olika redaktioner. Joanna är häftig, snygg och skriver jättebra.
Jonna måste vara en av de coolaste 22-åringen som finns. Hon lämnade sin lägenhet i Göteborg för en liten stuga i Västernorrland, där hon lever ensam med sin hund.
Therésia som skriver Söta saker. Bättre bakblogg tror jag inte går att hitta. Recepten verkar underbara, bilderna är fantastiska och i smyg önskar jag lite att jag var hon.
Jenny skriver alltid så himla naket, ärligt, roligt och vackert. Hennes texter berör och den som ännu inte läst Jenny, borde genast ge det ett försök.

Mystiken, storheten och dramatiken

2011-11-20T00:27:00.001+01:00

Bröllopsfotoplatsen. Norrköping förra helgen.

Bruden hade hoppats på sol. Inte jag. Sol är lika med skuggor.

Jag hade hoppats på fint fotodagsljus och många höstfärger.

Inte på dimma och kritvit himmel. Men häftigare än så här hade det inte kunnat bli.

En av alla de där dagarna #10

2011-11-19T09:10:00.000+01:00

I dag är det Internationella toalettdagen.

Tydligen till minne av alla de som lever utan toalett. Jorå såatte...

Som vinterns aptitretare

2011-11-18T12:31:00.008+01:00

Frosten har bitit tag i gräset, i träplankorna på altanen och på bryggan, i taket på båthuset, i grenarna på träden och i löven som fallit till marken. När jag drog upp persiennerna i morse visste jag inte om det var snö eller frost som låg på marken. Jag brukar längta efter snö och vinter, men märkligt nog känner jag mig inte riktigt okej med kylan som tränger sig på nu. Vill stanna i höstens färger lite till, vill att det ska räcka med halsduk och tunna vantar för att inte frysa. Tvärtemot vad jag brukar känna, så vill jag ha jul nu – men inte vinter än. Jag tänker annorlunda och motsägelsefullt. Det är lustigt, för på något vis känns det som att det speglar hela mig just nu.

Än så länge oorganiserat kaos

2011-11-17T17:35:00.000+01:00

Jag anlände Falun i eftermiddags och har sedan dess försökt börja med att strukturera upp mitt företag. Föräldrarnas köksbord har tillfälligt blivit mitt kaotiska arbetsbord – det svämmar över av viktiga papper och jag känner mig alldeles matt av allt det nya. Viktigast just nu: fick precis i väg mitt livs första fakturor. Nu ska jag bara försöka organisera alla viktiga papper...

Nu är det jul igen!

2011-11-16T12:15:00.001+01:00

Hoppsan, jag har visst tjuvstartat lite... Jag vet att min lilla julgran inte ser mycket ut för världen. Helst hade jag velat ha en stor och riktig gran men jag måste tänka praktiskt och ekonomiskt. När jag såg den här lilla skapelsen för blott 59 kronor inklusive ljus, kulor, glitter och stjärna kunde jag inte låta bli. Ni kanske tycker att jag är tidig med julpynt, men då kan jag upplysa er om att min granne satte upp en adventsljusstake i fönstret redan för ett par vekor sedan. Så tidig var jag i alla fall inte.

41 bullar på jäsning

2011-11-15T18:48:00.000+01:00

I eftermiddags började jag må dåligt och kunde inte koncentrera mig på jobbet. Då gick jag till Konsum och köpte jäst och började baka bullar i stället. Den här gången blev det bullar med vanilj- och chokladfyllning. Jag har inte smakat än, men jag tror stenhårt på dem.

Känslan av att ha skrivit sina första fakturor

2011-11-14T23:27:00.000+01:00

Ah! Denna fantastiska känsla. Och lägg då till känslan av att plötsligt inse att man räknat lite fel på beloppet man tror att man jobbat ihop. Räknat fel till det bättre. Underbart för plånboken. Nu ska jag bara trippelkolla alla siffror tiotusen gånger och dubbelkolla att mitt bankgiro är aktiverat innan jag skickar i väg fakturorna.

Att jag sitter här med F-skatt och skriver fakturor för reporter- och fotografjobb är faktiskt lite overkligt.

Det heter inte frilandsjournalist

2011-11-14T14:23:00.000+01:00

Jag fick hem papper från banken med avtal om mitt nya företagskonto. Där står det att min firma heter JL FRILANDSJOURNALIST. Seriöst, banken? Vad menar ni med det? Är jag journalist i alla fria länder? Vad nu fria länder betyder. Tur jag hann se felet innan jag fick heta så även på mitt bankkort.

En gång för alla: det heter frilansjournalist. Frilans. Inget land är inblandat.

De där sorts festerna som är magi

2011-11-13T17:49:00.000+01:00

Mina Londonvänner gifte sig i Norrköping i går. Före vigseln plåtade jag dem i den mystiska dimma som lagt sig över Motala ström. Sedan blev det ett fantastiskt bröllop.

Nu med F-skatt!

2011-11-11T13:20:00.001+01:00

Ett kuvert från Skatteverket föll ner från mitt brevinkast och landade på dörrmattan. Är det F-skatten? Är det F-skatten? Säg att det är F-skatten! Jag slet upp kuvertet och tjöt av glädje. Registreringsbevis! F-skattebevis! Jag trodde aldrig det skulle kännas så stort att få den här taniga lilla papperslappen. Men jag hade helst haft den 1 september. Sist jag fick lön på kontot var för elva veckor (!!!) sedan. Och jag har inte kunnat kalla mig frilansjournalist på riktigt. Förrän typ nu. Ett ord:
ÄNTLIGEN!

En av alla de där dagarna #9

2011-11-10T14:55:00.001+01:00

Hallå, i dag firar (?) vi Dödshälsningsdagen. Eeeh, vad är det? Vad gör man då?