Tips från relationscoachen

Någon har googlat på "han har flickvän men tar på min rumpa" – och hamnat på min blogg. Till denna någon vill jag bara säga: Berätta för honom, kanske också för flickvännen, vilken idiot han är.

(Jag undrar om flickvännen var den som senare googlade "du lever farligt killen".)

Det är jag som bestämmer

Jag vet inte vad det är med mig i dag. Jag går omkring som i ett töcken, helt slut. Tur jag hade planerat in saker i dag som uträtta ärenden, redigera bilder och sådant som det inte krävs så mycket tankeverksamhet till att fixa. Sådant jag behöver en alert hjärna till tar jag i morgon. Ytterligare en dag med tacksamhet över att kunna planera dagarna som man vill, alltså.

Jo, vintern finns visst i Stockholm också

Extremt matchigt träningsklädd, jag vet. Jag har inte varit ute i snön på över ett år (hey, jag bodde i London förra året, så det här med vinter var länge sedan), så när solen sken i dag passade jag på. Träningsapp och radio i telefonen och senare även promenadsällskap resulterade i en och en halv timmes frisk luft och en promenad (och lite löpande) på drygt nio (!) kilometer.

Tänk, nu har vi faktiskt lite snö här söder om Söder. Inte alls mycket, men så pass att det åtminstone ser ut som vinter. Jag, som inte brytt mig om att det knappt varit vinter i år, insåg först nu vad jag missat.

Jag har inte tänkt tanken på att man skulle kunna åka längdskidor precis här där jag bor. Men jodå, i dag verkade hälften av alla i Hammarbyhöjden, Björkhagen och Kärrtorp tagit fram skidor och stavar.

Undrar ni vad jag gör här? Jag gymmar! I Nackareservatet i Björkhagen finns nämligen ett kreativt utegym. Jag passade på att lyfta lite stockar innan vi tog elljusspåret hemåt igen.

Den där listan de säger att jag ska göra

Vad gjorde du för tio år sedan?
Jag bodde i Uppsala, dit jag flyttat hemifrån en termin tidigare. Jag gick gymnasiet och bodde i ett litet rum på knappt sju kvadratmeter på ett elevhem. Gillade att bo i Uppsala, tyckte det var kul att ha flyttat hemifrån, gillade min mediaskola men tyckte väl inte att korridorslivet var någon höjdare.

Vad gjorde du för fem år sedan?
Jobbade på Halebops kundtjänst i Borlänge och oroade mig för vad som skulle ske väldigt snart: En stor ryggoperation. I februari opererades jag och framför mig hade jag en veckas sjukhusvistelse i Linköping, ett halvårs rehabilitering och några månaders sjukskrivning.

Vad gjorde du för ett år sedan?
Bodde i London och älskade min vardag. Just exakt den här dagen för ett år sedan pluggade jag på ett mysigt café i Angel, efter att kvällen före delat på baguetter, ost, pizza och vin med mitt studentgäng och varit spontant på nattklubb på Leicester Square.

Fem snacks du gillar:
1. Ostbågar.
2. Lösgodis.
3. Jordnötter.
4. Kolakakor.
5. Chokladbollar.

Fem sånger du kan texten till:
1. Let your body decide (The Ark).
2. Echo chamber (The Ark).
3. It takes a fool to remain sane (The Ark).
4. Ironic (Alanis Morissette).
5. Faller (Lars Winnerbäck).

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:
1. Betala av bolånet.
2. Betala av CSN-lånet.
3. Tacka nej till frilansuppdrag som jag inte tycker är jätteroliga.
4. Köpa en lägenhet utomlands, kanske i London eller i Nice.
5. Jag vet inte? Vad borde man göra? Rädda livet på fattiga barn i u-länder? Kan man göra det?

Fem dåliga vanor:
1. Snooza 30-60 minuter. Jämt. Det kommer bli jättejobbigt när/om jag får ett vanligt jobb.
2. Vara vaken för sent på kvällen (eh, natten).
3. Jobba för ofta i stället för effektivt.
4. Boka tvättider och strunta i dem utan att boka av (dödsstraff i bostadsrättsföreningar!).
5. Ju mindre pengar jag har själv, desto mer tenderar jag att ge bort. Sjukt otaktiskt.

Fem saker du gillar att göra:
1. Baka kakor.
2. Umgås med systersönerna.
3. Fika bort flera timmar på café.
4. Spincykla.
5. Resa.

Fem saker du inte skulle klä dig i eller köpa:
1. Magtröja.
2. Onepiece.
3. Foppatofflor.
4. Högklackat.
5. Kort kjol utan strumpbyxor under.

Fem favoritleksaker:
1. Datorn.
2. Mobilen.
3. Kameran.
4. Men vadå, leksaker?
5. Exetuben, gasugnen, cykeln, tekokaren, eh, jag leker inte?

Åh, den ljusnande framtid är vår!

Om du vill ha ett jobb i Stockholm 2020 ska du inte vara ekonom, socionom – eller journalist. Det visar prognoser som Länssstyrelsen presenterade i dag. Känns fint med lite framtidstro. Eh.

Att det finns fler journalister än jobb är ju inget nytt. Det visste jag redan när jag valde utbildning och trots att framtiden stundtals känns kolsvart ångrar jag inte mitt utbildningsval en sekund. Men varje termin kommer nya journalister ut från skolorna och jag tror man behöver göra något åt det här nu, för branschen är knasig. Det är trist att krascha folks drömmar, men vad ska man göra? Jag skulle kunna skriva en uppsats om mina tankar och känslor kring det här, men just nu säger jag bara: Låt fler journalister vara satta i arbete 2020 och minska antalet platser på journalistutbildningarna – nu!

Alla ska ha elaka dvärgar

Ni vet känslan av babyboom på Facebook och liksom i hela ens värld? Magar blir tjocka, bebisar föds. Vänner, barndomskompisar, arbetskompisar, kusiner och bekanta blir mammor och pappor. Facebook svämmar över av babybilder, av information hur många gånger Charlie bajsat och att Tilda minsann lärt sig sitta. I början tänker man att oj, vad unga folk börjar bli när de får barn – innan man inser att nej, det är fullt normalt och i min ålder är man inte längre en ung förälder om man blir förälder, utan helt normalgammal. Och sedan tänker man att oj, när ska de lugna ner sig, de här växande magarna?

Och så går åren och man inser att, eh, det här lugnar inte ner sig. Man råkar befinna sig mitt i skaffa-barn-åldern och babyboomen lär snarare bli värre i några år. De ska väl få syskon också, kidsen (ja, några är redan här, andra på väg) – men sakta i backarna så jag hinner med också!

Nej, jag tycker inte att barn är elaka dvärgar. Det är text från Magnus Ugglas låt "Baby Boom".

Uppmuntrande tisdagspost

När jag kom hem efter ett jobb i Uppsala låg ett paket på dörrmattan. Jag förstod ingenting, förrän jag öppnade det. Det var boken jag vann på Elizabeth Gummessons blogg här om dagen. Att vinna var förstås jätteroligt, men att sedan få boken och se den omslagen av guldigt presentsnöre och med ett grattis-kort från bloggerskan gjorde mig verkligen jätteglad.

Och inspirationen som är på noll

Min blogg, alltså. Det går utför! Jag ber om ursäkt för det.

Jag var på frilanslunch i dag med en mycket trevlig hälsobilaga. Där fick jag frågan hur det går med bakningen och ja... som ni kanske har märkt ligger det där med bakningen på is. Jag insåg att det blev lite väl mycket sockerintag. I skafferiet har jag massvis av roliga muffinsformar, söta dekorationer till cupcakes, jag har roliga färger av karamellfärg och jag har pistageessens och bittermandelarom att tillsätta i kreativa bakverk. Det är bara det att det är så trist att baka när man känner att man bör dra ner på sockerintaget. Men det kanske är bakningen som behövs för att min blogg ska bli levande igen?

Lediga lördagslistan

Vad åt du till frukost?
Mezeyoghurt med banan, kiwi, mandarin och flytande honung. Och kokoste.

Vad har fått dig att skratta i dag?
Jag själv och min kompis.

Vad har du på dig just nu?
Vit/svarta tights med konstiga mönster och hästar på. Vitt linne, grön stickad tröja. Glasögonen på bilden.

Hur ser resten av dagen ut?
Diska, dammsuga, bädda sängen, sortera papper och kvitton i pärmar, läsa tidningar och kanske sätta mig in i kursen jag ska läsa under våren (bara en pluttig 7,5-poängskurs på distans). Det vill säga: göra sådana där trista måstesysslor som jag inte hunnit under veckan.

Vad hände i går kväll?
Var hos mina bästa grannar och åt kladdkaka, drack vin, pratade, skrattade, busade med katter och sov sedan över.

Och i morgon?
Träna skivstång (eller bodypump på icke-Friskis-språk) och eventuellt strosa i affärerna på Götgatan. Om jag har tid över och blir rastlös blir det nog lite jobb också.

Vad är det roligaste som hänt dig den här veckan?
Min födelsedag. Fast dagen efter, pressträffen och peppen jag fick var himla bra också. Samt träningsvärk i magen. Jag har fått det typ en gång sedan min ryggoperation för fem år sedan, så det var en fantastisk känsla.

Och det absolut sämsta/tråkigaste?
Människor utan förmåga att tänka sig in i andras situation. Och att jag inte hade så mycket matlust på min födelsedag var också lite typiskt.

Vad dricker du i helgen?
Te, vin och vatten. Troligtvis mest te, som vanligt.

Den nya väggen

Att berätta om det innebär ingen återvändo

"Det här måste vi prata om", sa den personliga tränaren till mig i går när jag hade outat att jag blivit 30/40 år på hennes livsstilstest. Äldre än min egen ålder, alltså. Jag, som tycker att träning och hälsa är både intressant och roligt ser mitt resultat som en personlig katastrof. PT:n undrade vad jag hade bommat på, och jag svarade att jag misstänkte att det var styrkan (eftersom jag älskar konditionsträning som spinning, men undviker styrketräning), men också maten – att jag är en stor godisråtta som älskar fikabröd (även om jag, tro't eller ej, bättrat mig på sistone) och troligen inte äter tillräckligt varierat. Under tre timmar hann jag lyssna på hennes pressfrukost, göra en intervju och äta nyttig lunchbuffé med henne – och jag gick taggad därifrån. När hon signerade min bok skrev hon det ni ser på bilden. Ja, jag ska skärpa mig. Mindre fika, mer grönt. Och mer styrketräning.

Även om livsstilstestet inte är vetenskapligt framtaget var det faktiskt lite jobbigt att se resultatet. Jag har blivit lovad en förbättring om jag följer träningsprogrammet i hennes bok. Jag i min tur lovar att jag nästan ska följa det (det är tillåtet att byta ut det mot ett styrkepass på mitt träningsställe i stället) och om tre månader ska jag göra om testet. För jag ska minsann komma tillbaka till min egen ålder.

Om må bra-(födelse)dagen

I går fyllde jag alltså år. Och i går var en sådan dag då det var extra trevligt att frilansa. Det är nämligen hur lätt som helst att ta ledigt på sin födelsedag när man bestämmer själv.

Jag startade dagen med en avslappnande massage i city, för att sedan dra vidare till Östermalm och min frisör. Hon tvättade mitt hår, gav mig huvudmassage, klippte topparna och gjorde sedan fina lockar i mitt hår. Lockar som sedan försvann när jag i regnet gick mot Stureplan där jag drack en latte med en kompis. Middagen intogs på Koh Phangan på Söder. Fem tjejer var vi (varav en som överraskade) som hade en supertrevlig kväll, åt supergod mat inklusive största och dyraste rocky road-tårtan. Och så fick jag otroligt fina men framför allt oväntade presenter. Fin 28-årsdag.

Ännu en födelsedag

Fyllde jag inte år alldeles nyss? Hm, konstigt.

Vet ni vad det absolut märkligaste med att fylla 28 är? Att det är tio år sedan jag fyllde 18! Visst, 18-årsdagen känns ju inte riktigt som i går (jag minns inte ens vad jag gjorde), men tio år! Hur gick det till? Märkligt är också att det är tre år sedan jag fyllde 25. Vadå tre år liksom – jag tror ju fortfarande jag är 25! Nåväl, datumet, 16 januari 2012 säger att jag hunnit bli orimliga 28 jävla år.

Och det har firats, det har det.

Jag skulle aldrig kvala in till Sveriges värsta bilförare. Snarare bästa.

Jag älskar att köra bil i Stockholm! Och vet ni vad jag har gjort i dag? Kört dryga tio mil (Globen-Sollentuna-Hammarbyhöjden-Skärholmen-Sickla-Hammarbyhöjden-Sickla-Hammarbyhöjden) utan att köra fel. Med tanke på hur lite jag kört i Stockholm känner jag mig nästan som en infödd när jag knappt behövde titta på någon karta. Och när jag skulle fickparkera utanför Hammarby pizzeria gjorde jag det med perfektion – på första försöket. Skulle någon från en körskola sett mig skulle de förmodligen anställa mig på stört.

Med tanke på min stolthet skulle man kunna tro att det var i går jag tog körkort. Men, eh, om sanningen ska fram börjar det närma sig tio år sedan... Det är bara köra i Stockholm jag är nybörjare på.

Bästa starten på ledig helg

När föräldrarna kom i går firade vi min födelsedag i förskott. Med hemkörning av sushi (himmelskt!), paket (dalahästkudde, kokbok, pajform och massage, perfekta presenter!) och daimtårta (mums!). Äntligen fick jag inviga min förpackning med små, söta celebration bottle candles från Wales.

Medan jag lånade pappas bil i förmiddags och åkte och storhandlade mat, började han tapetsera hos mig. Ser ni vilken fantastiskt snygg fondvägg jag skaffat mig?! Jag är supernöjd och sitter och beundrar min nya vägg som är fånigt matchande med resten av rummet och blev den färgklick som fattades.

Ni får se helheten sen. Nu blir det tacos (bästa saknar-inspiration-maten) och tv-mys hos grannarna.

Och espressosmaken sitter kvar på tungan

Klockan är snart sex och de flesta har redan tagit helg. Jag kan inte låta bli att jobba, skriva rent lite anteckningar medan alla intryck är färska. Strax utanför stan bor en av vårt lands största schlagerprofiler. Där, i köket, har en fotograf och jag tillbringat fredagseftermiddagen – druckit espresso, dragit in doften av vitlök och pratat om mat och... Melodifestivalen. Åh! De här dagarna när jag får göra sånt här! I LOVE IT. Påminn mig gärna om den här känslan när jag har skitdagar.

Snart kommer mina föräldrar. De ska hjälpa mig med en liten men stor förändring i lägenheten.

På toppen av bergochdalbanan

Här ligger jag och researchar inför morgondagens matreportage. Jag utstrålar ju inte särskilt mycket glädje ser jag – vilket blir väldigt missvisande för hur jag känner mig.

När jag sa hejdå till en vän och lämnade det trevliga hipsterhaket Louie Louie i eftermiddags hade jag någon sorts fladdrande munterhet i bröstet. Jag korsade Götgatan och gick mot mitt träningsställe och kände mig bara... tillfreds. Jag tänkte på hur glad jag är att jag bor i den här staden. Och sedan, för första gången på evigheter, tränade jag aerobics, vilket snuddar vid dans som jag saknar något oerhört. Efter passet var min kropp slut men full av endorfiner. Väl hemma i min lägenhet, som det är fantastiskt att komma hem till, satte jag mig utslagen på golvet innan jag orkade gå in i duschen. Och trots att dagen i övrigt inte varit helt klockren satt jag där på golvet och kände att det ändå varit en sådan himla fin dag. Kanske var det endorfinerna, jag vet inte, men jag minns inte när jag hade en sådan här känsla utan egentlig enledning. Att känna någon sorts lycka (herregud, får man skriva det?) utan att ha åstadkommit något särskilt – vilken känsla!

En helt vanlig frilansdag

Jag pratade med en kvinna i dag, angående en text. Jag ska på ett frukostmöte på tisdag och hon undrade om jag hade tid att vänta lite efteråt, för att sedan ta intervjun vi ska göra. Jadå, svarade jag, jag har inte bråttom i väg. Och då kom hon på, just ja, du är ju som jag, ingen arbetsgivare som säger åt dig att komma tillbaka en viss tid.

– Nej, precis. Jag är min egen, sa jag.
– Visst är det skönt?! Fy vad tråkigt att vara anställd!

Även om det finns många fördelar med att vara anställd har hon en poäng. Och just i dag kände jag att det är väldigt fint att frilansa och kunna jobba på kvällen i stället för på eftermiddagen. Jag tog nämligen eftermiddagen ledigt för att prata bort flera timmar på café med två vänner. Behövligt.

Hypokondrisk?

När jag skrev om en kvinna med MS trodde jag att jag hade MS. När jag skrev om pulsåderbråck trodde jag att jag hade ett sådant som skulle brista. Nu skriver jag om adhd och tror att jag har adhd.

Lyckan över att få riva huset

Tänk att vara 2 och 4 år och ha tjatat på mormor. Får vi äta upp pepparkakshuset? Mormor säger nej, inte i dag. Tänk att mormor, utan förvarning, en dag säger att hon har en överraskning. Och så tar hon fram huset, och säger att nu, nu får ni äta upp det! Tänk att vara 2 och 4 år och plötsligt få ett pepparkakhus fullt av godis framför sig – tillåtet att äta upp. Ja, då klättrar man såklart ivrigt upp på köksbordet, tar tag i huset och äter direkt från det, utan att bryta sönder huset först. Vilken lycka mina systersöner fick vara med om här om dagen.

Frågan är: bosätter jag mig i soffan nu?

Mitt liv har helt klart fått ny mening. Jag har skaffat en hdmi-kabel. Numera startar jag trevliga tv-program eller filmer på datorn, men ser det på min enorma tv. Det är ju helt fantastiskt och jag undrar varför jag ligger ljusår efter och skaffat detta först nu?

Annars ligger jag nedbäddad under en turkos fleecefilt i soffan och väntar på att min hemmafru ska bli färdig med våra milkshakes i köket. Sedan ska vi se på film. På datorn, fast på tv:n, ni vet.

Man ska inte ta med sig jobbet hem

Att låta bli att ta med sig jobbet hem är inte så lätt när det är hemma man jobbar. Min privata dator är även min jobbdator. Min privata mail är även min jobbmail. Mitt vardagsrum är även mitt lunchrum. Mitt sovrum är även mitt kontor. Hur man skiljer på jobb och fritid när arbetsbordet står i sovrummet är inte jättelätt. Jag försöker att ha vardagsrummet som mitt lediga rum, men jag kan tala om att de där gränserna tänjs ofta. Typ varje dag.

Inte minus, inte noll, inte plus minus noll

Mina damer och herrar. Jag har räknat på mina skickade fakturor som ska betalas i januari. Dessa, ärade bloggläsare, visar att januari är månaden som jag får in så pass mycket pengar att jag går runt! Och inte bara det, jag kommer inte bara kunna betala hyra, gas, el, försäkring, radiotjänst och alla andra tråkiga måsteutgifter – jag kommer dessutom ha lite, lite pengar över. Jag. Går. Plus!

Sing hallelujah! Och sedan fortsätter jag kämpa för att februari ska bli likadan.

I spåkulan

Tuffa tag. Så blir mitt 2012 om man ska tro Expressen Söndags horoskop. Och jag kan ju tyvärr inte låta bli att tro lite på vad som står i horoskop och känner bara neej, jag orkar inte ett tufft år. Jag tycker nämligen att min höst har varit tillräckligt tuff. Något särskilt tryggt år vad gäller kärlek blir det inte heller, typiskt. Och vad gäller karriären ska jag tydligen fortsätta jobba hårt samtidigt som kraven och stressen ökar. Pust stånk stön. Däremot ska de feta slantarna till slut rulla in, och det känns ju faktiskt inte mer än rätt. Feta slantar är precis vad jag skulle behöva. Hoppas de kommer i början av året.

Om någon annan undrar hur ens 2012 blir så har jag svaret.

När klockan hade slagit tolv

Fem mil utanför Uppsala, mitt ute på landet, vakade jag in det nya året tillsammans med fyra andra tjejer. Paltkoma var det som genomsyrade vår kväll. Kvällen tillbringades vid matbordet. Ständigt. En perfekt lugn och skön kväll. När klockan hade slagit tolv, då gick vi ut och skickade upp var sin rislykta i luften. Jag hade aldrig hört talas om dessa lyktor som härstammar från Thailand och som man skickar upp på nyår och tänker på någon eller önskar sig något. Lyktan stiger mot himlen alldeles tyst, fridfull och vacker. För mig som inte gillar fyrverkerier var det alldeles perfekt.

Nu är det 2012. Eller bara en helt vanlig söndag – men en ny månad. Men jag kan inte hjälpa att jag alltid blir lite sentimental när klockan slår tolv och den sista december går över till första januari. Det är något med att det blir ett nytt år. Vad vet jag inte.