Numera frilansjournalist?

När jag lämnade det höga huset i Marieberg i dag var jag ganska inställd på att gå ut i arbetslöshet. Men nu verkar det som om det snarare är en frilansvärld jag kan vara på väg in i. Jag hoppas det. Jag har fått mitt första uppdrag, och det känns oerhört skönt i att redan ha något att ta tag i. Samtidigt tänker jag inte hymla med min oro. Klart det gnager i mig att min inkomst och min arbetssituation är ytterst osäker. Att ha jobbat sista dagen på kvällstidningen (för den här gången?), att inte gå till någon redaktion i morgon, att jag på sätt och vis är utan jobb, ja, det känns extremt märkligt.

Nåväl. Ni kan väl tillsammans med mig hålla tummarna för att mitt första frilansjobb bara är början?

Varför är det så stor skillnad?

I Stockholm använder nästan alla cyklister hjälm.
I Uppsala använder nästan ingen cyklist hjälm.

Är folk smartare i Stockholm? Är folk för coola i Uppsala? Man skulle ju kunna gissa att det är för att det är mer trafik i Stockholm och att folk liksom känner... nä, inte vet jag, jag ser ingen riktigt logisk anledning och undrar: Varför är det så stor skillnad?

I staden dit jag gjorde min första flytt

Annika och jag tog en nostalgitripp i Uppsala i dag. Tänk att vi gick på samma gymnasieskola första året – utan att veta om det. I dag gick vi upp till Slottsbacken, förbi Domkyrkan, tittade nostalgiskt på Ofvandahls där jag druckit enorma koppar med te och pluggat trots att det står på väggarna att just sådant undanbedes. Vi såg hur några löv börjat falla av träden, och jag tänkte på alla nyanlända studenter som kommer till världens mysigaste och kanske bästa studentstad. Sedan nostalgifikade vi på Café Linné och shoppade i butiker som inte fanns när vi bodde i stan.

Tebjudning med kungafamiljen

Roligaste tepåsarna hittade jag på Designtorget i dag. Fantastiska! Jag hade köpt dem direkt om det inte var för att de kostar 95 kronor och redan är fasthäftade i tepåsar. Kan användas en gång alltså. Varför uppfann de inte kungafamiljen som clips, så att man kan fästa Vickan och knugen och resten av familjen på nya tepåsar gång efter gång? Vore ju så mycket festligare för tedrickandet!

Hälsningar icke-rojalisten

Vilken nostalgitripp!

Grafiskt Utbildningscenter. Det är min gamla gymnasieskola ni ser på bilden. Nostalgiskt! Förutom till min gamla lägenhet cyklade jag även till min gamla skola i dag. Den står uppenbarligen kvar, precis som jag minns den – lite mindre bara. Jag cyklade omkring i området och insåg att de nybyggda husen inte ser lika nybyggda ut längre. Lite längre fram kände jag inte igen mig längre. Det som förut bara var en åker som ledde till lokalen där vi hade idrott, där är numera ett villaområde. I en trädgård var det barnkalas och på en garageuppfart tvättade någon bilen. För åtta år sedan brukade jag gå där, på väg till idrottslektionen. Märkligt.

Jag flyttade till Uppsala för att jag ville plugga journalistik redan på gymnasiet. Att flytta hemifrån, komma till en ny stad och plugga på GUC var roligt, men mot slutet var jag less och vid studenten var det en obeskrivlig lättnad att slippa skolan. Och journalist, det skulle jag absolut inte bli längre.

Ni förstår hur ofta jag flyttar va?

Nio dagar till flytt och jag skulle precis adressändra. Men det går inte, för jag har redan ett ärende på gång hos Adressändring. Det var alltså så nyligen jag gjorde min senaste flyttanmälan att det inte går att göra en ny just nu...

Livet är de dagar man minns

Fulmiddag (falafel och strips på parkbänk) och myskonsert (Bo Kaspers Orkester) på Gröna Lund. Så firade vi helgledigheten. Och en mjukglass innan vi tog spårvagnen från Djurgården. Fantastiskt.

Som en berg- och dalbana

Jag har varit arbetslös en gång förut. Men det var liksom inte en sådan stor grej. Jag var 20 år och mellanlandade hos föräldrarna. Ingen hyra. Inga räkningar. Och jobb hade jag redan efter några veckor. Den här gången är det lite värre. (Ett ord: bolån.) Nej, ännu är jag inte arbetslös, men som det ser ut nu är jag officiellt utan arbete om mindre än en vecka. Sedan jag tog mig in på journalistspåret har det ju flutit på rätt bra. Två praktikplatser och tre sommarvikarat som reporter på lokaltidning, magasin och kvällstidning. Att nu, när inte längre några studier tar vid, inte ha koll på vad som händer känns...

Ja, hur känns det? En dag kan det vara fullständigt åt skogen. Ovissheten tär på både muskler och psyke och motivation, och hopplösheten gnager. Sedan kan det plötsligt svänga. Jag besöker en annan stor tidning och pratar med en redaktör. Peppen går att ta på. Humöret stiger till skyarna och den där där osäkra framtiden spelar ingen roll. Jag fixar det, jag får ett vik, jag frilansar, det ordnar sig!

Ena timmen känner jag att det inte är någon idé att deppa. Inget blir ju bättre för det. Nästa timme kan jag inte sluta deppa. Och fundera på vad det är för jobbig bransch jag gett mig in i egentligen.

Mina kollegor måste älska mig

Näsdukar. Nässpray. Bafucin. Berocca. Handsprit. Mitt skrivbord ser så fantastiskt fräscht ut. Och jag känner mig lika fantastisk fräsch när jag nyser, snorar eller drar in snor om vartannat.

Arbetsskadad

Min förfärliga smärta i övre rygg och axlar var bättre i går när jag körde bil och var på Ikea halva dagen. Så fort jag kom hem och satte mig vid datorn kom smärtan tillbaka. Oavsett hur jag sitter och står vid datorn känns det och varje bokstav jag skriver i det här inlägget känns runt vänster skulderblad. Fan. Att sitta framför datorn hör till mitt jobb, och kommer så göra större delen av mitt liv. Inte alls okej.

Arga leopardtanten i lågskor

Leopardtröja, leopardlinne, leopardtrosor, leopardsjal, leopardhårspännen. Jag som fram till förra hösten aldrig ägt något leopardmönstrat har nu fått dille. I dag överdrev jag nästan med tre plagg leopardmönstrat – samtidigt. Tantigt värre. Apropå tant var det en kille på krogen här om veckan som klagade på att jag inte hade någon klack på mina skor. Det hade jag. Typ två-tre centimeter, men det var inte tillräckligt för honom. Han tyckte att mina svarta pumps var "farmorsskor". Då fräste jag att han minsann kunde testa själv att gå och dansa i höga klackar en hel kväll innan han uttalar sig, så får vi se om han tycker att det är så trevligt för fötter och knän och rygg. OERGONOMISKT!

Mvh, tanten som aldrig tänker ta på sig höga klackar

Lägga sig ner och gråta lite?

Eller lägga sig i en solstol, låta spänningarna i musklerna mjukas upp av den heta luften, dra tårna i den varma sanden, höra vattnets kluckande och känna smaken av salt på läpparna. Och bara vara, glömma ovissheten och pengastressen. Det skulle inte vara helt dumt.

Aj!

Akut ont i rygg, nacke. Jag känner igen det, när jag är spänd och orolig brukar jag få den sortens ont i musklerna kring övre delen av ryggraden, ut mot axlar, nacke och området runt skulderbladen. Inte blir det väl bättre när jag jobbar framför datorn hela dagarna. I går var det akut. Jag hade så ont att jag skulle kunnat gråta. Jag tvekade inte, utan bokade första bästa tid för behandlande massage. Och halvtimmen jag låg där på massagebänken efter jobbet i dag var helt fantastisk. Bortsett från stunderna då massören tryckte ut mina enorma knutar. Det gjorde så ont att det strålade, men oj, vad det behövdes.

Jag blev som en ny människa efter massagen. I en timme.
Nu har jag skitont igen.

Tillbaka – sju år sedan jag flyttade härifrån

Efter ett dygn som Uppsalabo* kan jag konstatera att

• det är oerhört trevligt att komma hem och hitta en "välkommen hem"-lapp. Det har jag saknat. Särskilt trevligt när lappen inbjuder till att jag ska äta fikabrödet i frysen. Den som känner mig vet att jag älskar fika. (Jag tog en kaka till förrätt.)
• jag hade glömt hur härligt det är att cykla, i synnerhet i platta Uppsala, och att dessutom starta dagen med det.
• pendling inte är något för mig. Jag är trött på allt med det efter dag ett. Hur pallar alla Uppsala-Stockholm-pendlare dag efter dag?

*Jag har lämnat Sjöstan och bor tillfälligt inneboende hos min kompis i Uppsala innan jag får tillträde till min lägenhet.

Fina, fina Sundsvallsgäng i Stockholm

Cheesecake med ingefära och vit choklad

Låter det gott?
Det var det också.
Lite mycket ingefära, kanske, men annars.
Mums.

Finns på Wagamama. Där man förresten måste äta nummer 74. Chu chee chicken curry.
Så gott att smaklökarna hoppar jämfota, slår volter och sjunger halleluja.

Swisch, sa det!

Men hallå, hur fort gick den här veckan egentligen?

Den där deppen vändes till pepp, förresten. Jag hoppas jag får anledning att berätta varför – att peppen stannar och inte går tillbaka till depp. Ja, ni förstår. Eller kanske inte. Jag hoppas få skäl att återkomma i ämnet, helt enkelt.

Ett försök till att bli peppade

Spaghetti, quornfärssås och 580 gram choklad. Så laddade blivande grannen och jag för att göra nytta i kväll. Resultatet: uppdaterat CV och två ansökningar skickade. Nu är jag så trött att jag ser i kors. Och den där sömnen som jag skulle behöva, den... nä, blir liksom aldrig tillräcklig.

Från tentaångest till jobbångest

Vi visste hur branschen såg ut när vi gav oss in i den. Men hur det skulle kännas när vi väl var här och ett vikariat är på väg mot sitt slut, ja, det kunde vi kanske inte riktigt förbereda oss på. "Det löser sig alltid." Ni vet, man säger ju så. Och faktum är att ja, det brukar alltid lösa sig på ett eller annat sätt.

Men nu sitter vi här. Tre tjejer som gått samma journalistutbildning. Vi pratar om denna jobbångest som tagit över den där tentaångesten som vi hade förut. Om vi bara visste hur bra vi hade det! Tentaångesten var vidrig, men kuggade vi tentan gick den att göra om. Vi hade fortfarande en föreläsning att gå till måndagen efter, och vi hade en inkomst i form av studiemedel som vi kunde betala hyran med. Nu sitter vi här, utexaminerade, alla med bra vikariat som är på väg mot sitt slut, alla med bra erfarenheter i ryggsäcken – men ingen av oss vet vad vi gör om två veckor.

Allt löser sig, visst, de säger det, men just nu känns det inte alls så.

Denna oro. Denna nervositet. Denna ovisshet.
Denna hyra och dessa räkningar som ska betalas.
Detta självförtroendefall. Denna deppighet som kommer ur detta.

När Stockholm bubblar över av kärlek

Överallt leende människor. Stockholm kokade av glädje och kärlek i dag när 2011 års Pridefestival avslutades med höjdpunkten – paraden. Fullkomligt fantastiskt.

Bästa prideparaden hittills, ja, det är i alla fall vad det ryktas om. Det var min första parad, så jag vet inte, men en sak vet jag: detta var definitivt inte min sista prideparad. Efter att ha tillbringat hela dagen i city bland glada och dansande gaypoliser, läderbögar, burleksbrudar är jag alldeles sprängfylld av endorfiner. Dagens mest rörande var helt klart de stolta föräldrarna till homo-, bi- och transbarn. Den kärlek och glädje som spreds på Stockholms gator i eftermiddag... jag är helt överväldigad!

Värdens bästa fredag

Vi pratade om det när vi satt ute på Heleneborgsgatan och åt våra naanbröd och den fullkomligt fantastiska koriandern i kväll. (Trots borstade tänder kan jag fortfarande känna smaken av koriander.) Vi pratade om att njuta. Leva här och nu. Vara medvetet närvarande. Allt blir så oerhört mycket härligare när allt det vackra runtomkring blir tydligt. Jag är inte lika bra på att vara närvarande och njuta här i Stockholm som jag var i London. Men i kväll blev en sådan kväll – med medveten närvaro. Sushilunchen vid vattnet med kollegor. Avtackningen av kollegan. Middagen på den indiska restaurangen. Promenaden i solen längs Söder Mälarstrand. Bion med godispåsen. Fina vänner, njutbar mat, vackra färger. Leva sig in i samtalen, sluta ögonen vid smaken av koriander, låta samma ögon tåras till filmen på bioduken. Och nu är det helg, hörni.

Vad är väl en allsång på Skansen?

Alldeles, alldeles underbar! Äh, nu överdriver jag. I kväll var min andra allsång på Skansen och det var visserligen nästan lika trevligt som förra gången. Måns är söt som få (jag kapitulerar!) och Timbuktus "Resten av ditt liv" kan vara den bästa låten som skrivits på länge. Men en sak störde mig i kväll: alla långa människor som var överallt, framförallt exakt framför lilla mig. På grund av dem såg jag ingenting, inte ens när jag stod på tå. Jag lyckades böja mig till en ostbåge vid ett par tillfällen och få ett litet titthål på Timbuktu och Måns. Men mestadels var det kört.

Att vara lång kan ju inte heller vara lätt. Tänk att skymma folk var man än ställer sig, det kan ju inte vara kul. Eller? Tänker långa människor så, eller är de bara glada över att de kan se allt som händer?

Det var dagens fundering.