Men jag rådiggar mitt jobb just nu

Här i Norrkvarn bland stubbar och vatten och får och ängar finns ett lugn. Människor tar tid på sig. Tempot gick ner i samma stund som jag anlände Göta kanal. Det är något med den där kanalen, som är ett av våra största turistmål i Sverige, något som gör att jag verkligen skulle vilja glida runt på en båt och slussa upp och ner (hey, jag vet hur man gör nu!) och njuta av livet i en vecka, minst.

Men eh, Stockholm kallar.
Lite hotellfrukost, lite tågresa, sedan tillbaka på redaktionen där inget lugn råder.

Här är jag

Göta kanal.

Efter genomförd slusskurs vid Bergs slussar fick jag diplom!

Hur stolt jag är? Jättestolt.

Middag sissådär åtta meter från kanalen.

Färskostbakad laxfilé med vitvinsås, färskpotatis och primörer.

Hallå, hur gott som helst.

I kväll tog jag en cykeltur längs Göta kanal.

Vattnet låg stilla. Allt som hördes var gruset under cykeln.

Luften var fortfarande varm, men hettan hade lagt sig. Wow, denna lantluft! Så frisk.

Här bor jag i natt.

Att jag får betalt för att göra allt detta är ganska fantastiskt.

Minsann inget vanligt journalistjobb

Nästa resa inbokad: Öland. Men först ska jag lära mig att slussa på Göta kanal. Är på väg neråt landet just i detta nu, faktiskt. Och i natt sover jag i en stubbe (!) i södra Sverige, innan jag beger mig tillbaka till Stockholm och skriver.

Mitt jobb, alltså...

Just nu...

...sneglar jag på ryggsäcken som borde packas för den nya jobbresan i morgon, men fortsätter ligga i soffan och läsa två fantastiska bilagor (Expressens Söndag och Leva & Bo) och mumsa på en TipTop.

Brudgummen före vigseln

"She is coming, right?"

Under construction, så att säga

Söta Stina fixade så att det blev en bild även på mig under bröllopet i går och jag insåg att det blev en bra headerbild. Så jag gjorde en header och möblerade om lite här på bloggen. Men jag är inte färdig, jag är inte nöjd. Om något ser konstigt ut, så vet ni nu att det förmodligen beror på att allt är lite under construction, alltså.

Bröllopsfotografpremiär

I dag har jag varit med och sett när en vän blivit fru.

Eller fru och fru. Hon har till och med blivit en mrs, faktiskt.

Själv har jag blivit tårögd, ätit god mat och dansat till ett irländskt liveband. Och fotat. Det var jag var fotografen – och efter ett snabbt urval sitter jag här med 905 bilder...

Ännu en midsommar

Midsommartårtan.

Den seriösa fotografen som precis har legat på bryggan...

...för att fota det söta paret.

Sådant som kallas midsommarmat.

Spontan gitarr- och sångstund på kvällskvisten.

Så många saker som behöver flytta in

Kom till Falun i en försenad buss. Irriterad på busschauffören som inte hittade och på alla människor som stoppade upp trafiken för att de prompt ska till Dalarna på midsommar.

Av mamma möttes jag med en present. Ett vitt tvåvåningskakfat! Jippi, äntligen! I London såg jag hur många kakfat som helst men alla kändes för jobbiga att frakta hem. Nu har jag ett att duka upp scones och kakor på. Ni anar inte hur mycket jag längtar efter att flytta in i min egen lägenhet om ett par månader och få använda mina nya saker, bland annat kakfatet (som kommer fungera utmärkt att ha frukt på när jag inte har tebjudningar), den vackra telådan, dalahästen som stått i föräldrarnas gästrum sedan jag fick den i julas och den där lilla ljuslyktan jag köpte på Gotland. Och min fantastiska och humoristiska spegelskylt, förstås. Den ska ni få se någon gång.

Hemma – och vänder

Inget Visbybesök utan teshopping på Kränku. Eller glass på Glassmagasinet för den delen. Med två nya tesorter i resväskan och marsinpanglass i magen flög jag hem i kväll. Resväskan är urpackad och nu ska jag bara packa i den med nya saker innan jag beger mig i väg igen.

Gotland i mitt hjärta

Jag blir så oerhört bra bemött när jag besöker butiker och säger att jag gör ett jobb för bilagan Leva & bo. Så klart de blir glada, för att jag är där och fotar och skriver lite om just deras lilla keramikverkstad, glasbruk eller inredningsbutik är ju i princip reklam för dem. Men ändå. Det är så mysigt att möta glada människor. De berättar gärna om sin butik, de visar mig runt lite extra och jag får veta saker som jag aldrig annars skulle få veta. I dag har jag fått färdkost i form av några karameller och blivit erbjuden att när som helst komma tillbaka eller ringa om jag behöver Gotlandstips. En annan butiksägare tog upp sin mobil och fotade mig och min kamera. Hon ville nämligen lägga upp en bild på Facebook.

Det är tydligen stort att lilla jag från den stora tidningen är på plats. Lite gulligt, tycker jag.

Galopp i havet och bakhjuleåkning på motorcykel

Ibland är verkligen mitt jobb fenomenalt.
Att få betalt för att göra sådant som jag gör här på Gotland alltså...

När stormen river öppet hav

Vågorna sveper över bryggan.

Havet lever sitt eget liv. Påverkar betraktarens sinnesstämning.

Det är något magiskt med havet.

Havet som verkar ilsket när vågorna slår.

Som känns fridfullt i lä.

Som ser lyckligt ut under blå himmel.

Havet som under kvällens storm plötsligt blev kusligt.

Att resa ensam

Vid strandpromenaden.

– Oj, vad härligt det är här, Johanna!

– Verkligen, Johanna. Vad mysigt jag har det.

På restaurangen.

– Mm, det här var gott, Johanna.

– Jättegott, Johanna. Och vilken trevlig restaurang.

Vid frukosten.

– Jaha, undrar om jag ska hämta lite te först, Johanna?

– Ja, Johanna, det blir bra. Så tar jag lite bröd sen.

På landsvägen.

– Men Johanna, vad härligt det är med en liten roadtrip så här!

– Eller hur, Johanna, vad mycket jag får se!

Efter fem varv runt innerstaden

Att köra bil på Gotland är superenkelt. Väg 140 och 142 och allt vad det heter, de är ändå rätt små, och det är svårt att köra fel. Letar man efter en avstickare från väg till exempel 149 tror man att det kan bli knepigt att hitta den där lilla gårdsbutiken, men icke. Det är så himla enkelt. Troligen för att det dels är en liten ö, dels bra skyltat.

Men innerstaden. Innanför muren. Herregud! Enkelriktat, privat väg och så små vägar att man inte tror att det är bilvägar. Jag trodde aldrig jag skulle komma fram till hotellet. Till slut gjorde jag det. Och här sitter jag och tycker att hotellet som jag förra sommaren gav fyra getingar inte riktigt är värt fyra getingar. Det är tydligen skillnad på rum och rum.

Jag orkar inte sju års olycka!

Hoppas inte skrocken blir sanning. Jag ska liksom ut och flyga nu.

Och solnedgången

Vilken fin kväll jag fick i mitt Sjöstan. Hemlagad middag. Sitta på bryggan i vattnet. Lyssna på måsarnas skrikande och vattnets kluckande. Se hur solen långsamt sänker sig ner över Söder.

Skittrött men det sket man väl i?

En hektisk arbetsvecka som bara följs av en enda ledig dag.
Axlarna spänner och egentligen borde jag väl... ta det lugnt. Sova. Men äh.

Nu drar jag och firar mitt lägenhetsköp tillsammans med bland andra min kommande nästan-granne!

Just another day i katastroflandet Sverige

På grund av rökutveckling vid Östermalmstorg gick inte tunnelbanans röda linje i går eftermiddag. I stället fick jag ta buss. Extrabussar kom. Alla var proppfulla. Kön vid busskuren var lång. Trafiken stockades, det var varmt. Men det är väl bara att gilla läget? Jag tror inte det är varken Reinfeldts, SL-chaufförernas eller mitt fel att det varit rökutveckling vid Östermalmstorg.

Kvinna: Katastrof. Katastrofland.
Folk tittar på henne.
Kvinna: Katastrofland! Och snart ska de höja avgiften med 100 kronor. Fy fan. Jag ska flytta till södra Frankrike. Gratis tunnelbana! Där tänker de på de gamla!
Gratis tunnelbana i södra Frankrike?
Kvinnan försöker få kontakt med folk.
Kvinna: Jag skulle lämnat Sverige direkt om jag kunde! Flytta till mitt hemland eller var som helst. Men jag kan inte. Jag har barn här.
Paus. Hon tittar på mig.
Kvinna: Katastrof. Och snart höjer de avgiften med 100 kronor! Visst är det dyrt?
Jag: Pja...
Kvinna: Inte? Du tycker det är billigt??
Jag: Nej. Men jag har precis bott i London och där kostar tunnelbanekorten nästan dubbelt så mycket, så jag tycker inte att det är så farligt i Sverige.
Kvinna: Jaja, men det är London. De betalar väl inte så mycket skatt?
Jag: Nä, jag vet inte.
Jag är för trött, för varm och för hungrig för det här.
Kvinna: Vi betalar ju så mycket skatt i Sverige!
Jag: Hm.
Kvinna: Du tycker inte vi betalar mycket skatt?
Jag: Äh. Jag gillar att betala skatt, jag.
Kvinna: Du gillar att betala skatt? Du är den första.
Jag orkar ingen politisk diskussion.
Kvinna: Och sjukvården är bra? Sjukvården är fantastisk!
...
En ny buss kommer. Kön rör sig. Jag stannar till för att låta kvinnan gå före.
Kvinna: Nej, gå före mig! Varsågod, varsågod, gå före mig!
Jag: Tack så mycket.
Kvinna: That's my culture, you know. Vi gör så.
Hon kliver på bussen. Hejar glatt på busschauffören.
Kvinna: Inte många som hejar va? Haha, nej, här hejar man inte.

En ny kompis

Hon hejade på mig i hissen. (Trevligt – inte många gör det.) Sedan frågade hon på engelska vilket mitt favoritställe i Stockholm är. Svårt att svara på bara sådär, men vi skulle till samma våning, så där stod vi och pratade lite. Hon berättade att hon nyligen hade flyttat hit från Tyskland och kände sig lite lost. Och ensam, förstod jag. Jag vet hur det känns, jag flyttade ju också till en ny stad och ett nytt land för inte så länge sedan. Jag bjöd in henne på te och kakor och har därmed pratat engelska hela kvällen. Fint!

Jag råkade visst bli röd

Nu ropar jag hej!

Drömmen om de gamla orginalträgolven. Om den turkosa mosaiken i köket. Om bostadsrätten, hemmet, i Stockholm. Papper är påskrivna, jag fattar ingenting – men drömmen är sann.

Man ska inte ropa hej...

...man ska inte ropa hej, man ska inte ropa hej, man ska inte ropa hej, man ska inte ropa hej, man ska inte ropa hej, man ska inte ropa hej, man ska inte ropa hej, man ska inte ropa hej...

Drömmen om gamla trägolv

I morgon är ännu en nervös dag där jag ska försöka koncentrera mig på jobbet.

Och samtidigt ha is i magen, hålla huvudet kallt och vara taktisk på annat håll.

Gud, detta suger musten ur en, minst sagt.

Håll tummarna för mig nu.

Denna hetta...

Vi sitter på balkongen till midnatt. Svettas. Och njuter så fort det kommer minsta lilla vindpust. Sedan somnar vi i min kompis dubbelsäng i Uppsala, utslagna av värmen. Trots öppet fönster vaknar jag flera gånger och är varm. Till slut är jag övertygad om att klockan är förmiddag, men jag somnar om ändå, jag behöver sova, jag är ju ledig, jag ska ju ha sovmorgon. Bredvid mig ligger min kompis och jag hör på hennes andetag att hon också är vaken. Plötsligt är jag hur pigg som helst och ropar god morgon fast jag egentligen vill säga god förmiddag, vi borde inte sova bort hela dagen.

Sedan tittar jag på klockan.

07.52.

Vad i...? Hettan gör mig klarvaken.

Lägenhet i Sjöstan sökes

Jag ville inte gå in till lägenheten när jag kom hem från ett dygn i Uppsala. Jag tog en omväg längs vattnet och det bästa sushiställets uteservering. Satte mig på en bänk och pratade i telefon. Hettan, vattnet, båtarna, människorna, atmosfären... I dag upptäckte jag också klippor och gräs att slappa på, alldeles vid vattnet. Hammarby sjöstad is the place to be. Utan konkurrens. Tyvärr är här lite dyrt att bo ensam, men... jag kan ju försöka få napp.

Sökes: Lägenhet (gärna tvåa) i Hammarby sjöstad från augusti-september någon gång. Jag hyr, köper, mutar, kom igen!

Livet som resreporter

Om en dryg vecka börjar mitt flängande. Visby – Stockholm – Falun – Kungsör – Falun – Stockholm – Linköping och tillbaka till Stockholm. Allt på tio dagar. Och därefter fortsätter nog flängandet, var är lite oklart. Kämpa Johanna.

Nervositet, tankspriddhet, glädje, psykbryt, ilska.

Kul dag. Verkligen.

Positivt var i alla fall att jag upptäckte flera tusen på kontot så här på kvällskvisten. (Jag hade minus på kontot, så skatteåterbäring var precis vad jag behövde.) Och att jag träffade två trevliga tjejer på vikarieinformationen. Och att det var en trevlig informationsdag. Med gratis mat.

Vardagslyx i världens bästa Sjöstad

Lite skönt är det allt att jobba, att känna att jag gör någon nytta. Men oj, vad mycket som snurrar i skallen... Käkarna spänner igen, jag har fått tillbaka knutar i axlar och min rygg spänner, gör ont och behöver en rejäl massage. Vad gäller jobbet är det mycket att tänka på. Hinna åka till sjuttiotretton ställen och sedan skriva femtiotolv jobb från varje plats. Gotland hit, Öland dit, kändisintervju där, presskonferens här. Och så snurrar det i min skalle av fler än en anledning. Mm, det är inte bara jobbet som gör att min vardag är lite väl spännande för tillfället...

(Vilken cliffhanger va?)

Zå himla nytänkande?

Den här grejen med att tidningsrubriker ibland ska vara så fyndiga... Åh, jag tycker ofta att det blir så krystat. Så fånigt. Så gjort. Och vad gäller Zlatan, jag undrar hur många rubriker om honom som har skojats till med bokstaven Z?

Matlådor – tecken på vardag

Vet ni hur längesedan det var jag gjorde matlådor? Lika längesedan som det var jag jobbade sist: förra sommaren! Men i går kväll försökte jag komma igång igen genom att göra tre portioner quornfärssås. Nu packar jag ner en låda i väskan och tar mig ut för att åka till... jobbet.

Herregud, jobbet. Long time no see.

Jag längtar till den 25:e

Sista dagen i frihet.

I morgon börjar det, precis-hela-sommaren-viket.
Nu är det liksom på riktigt.
Inte längre någon skola att gå tillbaka till, inget att luta sig tillbaka mot.
Bara ett evigt kämpande för nya vikariat. Så som den här branschen ser ut.

Hjälp. Nervöst. Oroligt. Läskigt.
Men det blir bra med en inkomst, äntligen.

Om att vilja vara kreativ

I en tygaffär på Söder strosade vi runt i går, en kompis, hennes pojkvän och jag. De ska flytta in i en lägenhet nästa vecka och letar tyg till stolar och sänggavel som de ska sy om. Där vi letade fanns tyger i tråkiga färger och galna färger och omönstrat och jättemönstrat. Urflippade mönster delade hylla med manchester och sammet och alla möjliga tunna och tjocka och prassliga och konstiga material. Och jag blev så himla sugen att göra saker med tyg, jag med! Om mammas och pappas runda 70-talsköksbord får plats i min kommande lägenhet måste jag klä om kuddarna till stolarna med ett galet mönster. Och kanske sy lite kuddfodral. Och... ja, vad mer kan man göra med roligt tyg?!

Mvh en som knappt klarar sy i en knapp.

Det skymmer och skänker oss drömmar, sjungandes sjöstadens namn.

Lägenheten jag hyr, den hyrdes av en kompis till mig förra sommaren.

Hon älskade att bo i det här området, precis som jag älskar att bo här nu.

Och hon sa precis att när hon får sambo, då ska hon flytta hit igen.

Hon tog orden ur munnen på mig för jag har tänkt exakt samma sak.

Här finns allt. Restauranger, affärer, gym. Vatten, härliga promenadstråk, nära till natur.

Här finns lugnet. Och samtidigt närheten till city. För mig känns det perfekt.

Härliga svengelska

Träffade min Londonbästis över en långlunch i Kungsträdgården. Jättekonstigt att ses i Stockholm. Men så skönt att ses – vi förstår varandra. Ni vet, det här med hur naket det känns att prata svenska i affärer och på restauranger, och hur förvirrande det är när man ska gå över gatan och inte vet vilket håll man ska titta åt, och hur otrevliga svenskar uppfattas jämfört med britter. Och plötsligt var jag där igen, att ha lättare att plocka fram vissa ord på engelska. Jag pratade om att börja jobba igen och att jag är ringrostig och inte riktigt vet hur man skriver längre, att jag helt enkelt har loosat den abilityn.

Allt började med en vernissage.

Och ett par glas vin och att vi sedan inte ville gå hem.
Slutade gjorde det med spontanöl och sen hemkomst.

Däremellan blev det god spontanglass och dyr spontanmat och mumsig spontanöl och härligt spontansällskap. Vet ni vad som är så bra med Stockholm? Jo, att jag känner människor att spontan-hooka-upp med. Och att Maxigrillen på Medborgarplatsen säljer sojakorv.

A tribute to London. (And food. Apparently.)

I arrived in London a chilly winter day in the beginning of January.

I think it rained for five weeks. Non stop. I couldn't care less, I loved being in London from day one.

But then something happened.

The rain stopped.

Did I really say I didn't care about the rain?

Well, I think I did.

Because the spring sprung. And that was lovely.

March 2011 became the driest March in London, not ever, but for a very, very long time.

And then, April became the warmest April in London. Ever.

I think I chose the perfect spring to be in London.

London.

I ate the best meals.

I learnt not to like, but to love, sushi.

And the Indian food... oh my God.

I ate. Often. Realised that I really like food.

My trousers shrinked.

Or maybe it was me that gained some weight.

Anyhow, it was all worth it.

I had afternoon tea.

Twice.

I wished I had had it every week.

(I think my trousers are happy that I didn't.)

I taught my friends how to bake kladdkaka.

They were amazed and proud. With all rights.

I think my Chinese friend actually succeed to do the best kladdkaka I have ever eaten.

I went horse riding again.

Realised I had missed it.

And that my muscles had forgotten about it.

I met some lovely people.

From Sweden. From China. From the US. From the UK.

From Thailand. From Japan. From Taiwan. From Holland.

From Belgium. From France. From Germany. From Belarus.

And do you know what else I did?

I laughed.

Often.