2010. Vilket jävla år.

För ett år sedan skrev jag en sammanfattning av mitt 00-tal. Jag avslutade med att skriva att  en sak har jag lärt mig på de senaste tio åren: saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig... Och eh, ja, mina egna ovetande ord för ett år sedan skulle kunna sammanfatta mitt 2010 väldigt bra. Det blev inte som jag tänkt mig.

Say no more, liksom.

2010 minns jag som ett händelserikt år. Det sa jag om 2009 också, men det här har troligen varit det mest händelserika året i mitt liv hittills, kanske det mest omtumlande, men därför kanske också det mest utvecklande året. På gott och aj-så-in-i-helvete-ont.

Gott nytt år, hörni. Må 2011 bli ett lyckligt år!

Post Christmas. Sockerstinn.

Jag är hungrig hela tiden.

Julgodiset är slut. Jag sörjer.

Ett tecken?

Nästan varenda människa jag pratar med om London påstår att jag kommer träffa en engelsman där. En engelsman som får mig på fall och gör att jag kommer stanna kvar. Jag förstår inte varför alla säger så, för själv har jag svårt att tänka tanken. Men min svåger verkar mer säker och har till och med benämnt denna hittills fiktiva engelsman som "Brian".

I dag fick jag ett mail från en som bad mig ringa eftersom han hade ett rum att hyra ut i London.
Han hette Brian.

Johannas feel good-vecka

Jag vaknade av mina egna snarkningar i eftermiddags. Och det är väl okej, men när det är under en ansiktsbehandling kan det bli lite smått pinsamt. Men efter 75 minuters välbehövlig avslappning med vaxning och plockning av ögonbryn, rengörande kräm, peeling, laserrengöring, massage och ansiktsmask kände jag mig så avslappnad att jag knappt orkade gå till bilen. I morgon fortsätter jag med massage och reiki. Mellan behandlingarna blir det svettiga spinningpass, starta dagen med styrketräning och avsluta dagen med att läsa bok i varmt bad.

Varför jag håller på så här? Därför att jag inte längre minns när jag inte var speedad, eller när jag inte hade stela, värkande axlar. Efter allt slit och skit ska min kropp nu bli lite nöjd.

Viktig ingrediens i feel good-veckan:

Mycket, mycket te i den stora, stora koppen som jag fått av bästa, bästa svägerskan.

Året som gick

Listan som jag sett förr men aldrig publicerat. Men nu så, i reducerad form.

Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?

Bodde i Stockholm, hyrde i andrahand, jobbade på magasin, jobbade på kvällstidning, toppade tidning två dagar i rad, intervjuade världskändis, intervjuade minister, var resereporter, blev sambo, separerade, bakade cheesecake, skrev C-uppsats, åt vegetarisk sushi, hypnotiserades.

Vilka länder besökte du?

Frankrike. Hade inte askmolnet kommit i vägen hade jag även varit i England.

Är det något du saknade 2010 som du vill ha 2011?

Trygghet i form av ett hem som jag inte på förhand vet att jag ska lämna om några få månader.

Vilket datum kommer du alltid att minnas?

Troligen inget. Möjligtvis 19 juni, kronprinsessbröllopet, komiskt nog.

Vilket var ditt bästa inköp?

Bra fråga. Jag hoppas att det blir terminsavgiften i London. Annars gillar jag min pepp-kavaj fruktansvärt mycket.

Vad gjorde dig riktigt glad?

Att få det ärofyllda uppdraget att åka som en av få svenska reportrar till London för att intervjua barnens största idol, en Disneyskådespelerska. (Nej, det blev inte av, på grund av askmolnet. Jag fick göra en telefonintervju.)

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Pja, det blev en liten snabboperation på Cityakuten och ett akuttandläkarbesök och en bortoperation av visdomstand och lite sånt. Annars, nej.

Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?

Gubben i lådan med Daniel Adams-Ray.

Mådde du bättre eller sämre under 2010 än vad du gjort tidigare år?

Sämre.

Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?

Mig själv.

Blev du kär?

Nej. Möjligtvis i materialistiska saker.

Vilket program har varit det bästa på tv?

Bonde söker fru och Ensam mamma söker.

Vilken var den bästa boken du läst under året?

Eh, Jesper Strömbäcks Väljarna, partierna och medierna, kanske? Eller någon annan bra bok om politisk kommunikation.

Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Återupptäckten av Robyn, möjligtvis.

Vilken var årets bästa film?

Kanske Inception.

Vad gjorde du på din födelsedag?

Fikade, shoppade och åt ostbricka med min pojkvän och min svägerska.

Vilka var de bästa människorna som du träffade?

Nya journalistbekantskaper, till exempel några kollegor på kvällstidningen och hela den fantastiska redaktionen på magasinet.

Vad fick dig att må bra?

Mina helt underbart fantastiska vänner. Och Stockholm. Och hypnosen.

Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Gladare och mer engelskspråkigt.

Vadå bara en vecka kvar?

Små, små fjärilar har plötsligt börjat flyga omkring i min mage. Från ingenstans kom de. Nu flyger de omkring där inne och oroar på det där sättet som får kroppen att känna "nej jag vill inte jag vågar inte jag kan inte jag orkar inte jag ångrar mig jag stannar hemma".

När tomten kom

"Kolla, tomten rör sig!" ropade treåringen när han såg tomten komma pulsande i snön från båthuset. Ettåringen pekade, hade stora ögon och upprepade ett ord som liknade "tomte". Sedan kom han in, tomten, och han hade lyssnat på mina önskningar. Inga onödiga prylar. Egentligen hemskt gärna heminredning men nej, inte år, inte förrän jag har ett hem. Jag vill mest ha typ massage. Den snälla tomten hade därmed bokat in mig på diverse behandlingar nästa vecka. Herregud, vad skönt!

Nu är det (h)jul igen

En timmes spinning med tomtebloss. Så startade jag, traditionsenligt, min julaftonsmorgon. Och ni?

Nu ska jag fortsätta den här dagen med att äta risgrynsgröt och gourmetbullar och potatis och sparris och Lenas frestelse och cocktailkorvar och bröd och ost och rocky road och pepparkakor och saffransskorpor och choklad och saffranspannkaka och knäck och... ja, troligen femtiodubbelt av allt jag trampade av mig på spinningen. God jul till alla fina läsare!

3-åringen levererar mer

Jag: Min lilla pussgurka!
Oliver: Jag är inte pussgurka!
Jag: Nähä. Vad är du då?
Oliver: Jag heter Oliver.
Jag: Okej. Pussgurka-Oliver.
Oliver: Nej!
Jag: Nähä. Då får du heta söt-Olvan.
Oliver: Jag är inte söt. Jag är snygg.
Jag: Jahapp. Snygg-Olvan då?
Oliver: Ja.

Konstiga moster, alltså

Oliver, 3 år, är min underbara gudson och tillika systerson. Han är bäst på att muntra upp. I dag när vi pratade i telefon sa jag att jag måste lägga på eftersom jag skulle sätta mig i bilen för att komma och hälsa på honom. "Ja, jippi!" sa han då – och mitt mosterhjärta smälte. När jag träffade honom tittade han på mina örhängen, tog i dem, såg på mig med allvarlig blick och sa:
– Johanna, skor har man på fötterna.

Vad Facebook är bäst på

Man gör allt för att glömma. Man tar bort, man rensar, man klickar delete. Ni vet.

Och ändå.
In your face, liksom.

Ett foto i timmen, onsdag 22 december 2010

09.04 Jag har skaffat linser. Vilket mirakel att kunna se utan att ha glasögon!

Och vad stressande att börja dagen med att försöka peta in saker i ögonen...

10.14 Väntar på bussen i 25 minusgrader. Rätt skönt, faktiskt.

11.09 Märkligt lite folk i stan för att vara dan före dan före dopparedan.

12.14 Lunch med svägerskan. Bagel och julmust – bra skit!

13.38 Hemma och inne i värmen igen.

14.31 Brygga te – det bästa. Så fort jag flyttar till ett lite mer permanent

ställe vet jag vad som kommer stå högst upp på min önskelista!

15.16 Spelar Betapet mot lillebror och svägerska via nätet.

16.12 Mera te!

17.25 I går bakade jag pepparkakscheesecake.

I dag fortsatte jag med saltlakritskola. Mums!

18.27 Mumsig middag. Nyttig middag.

19.20 Svägerskor i väntan på Bonde söker fru.

20.40 Smakprov på glöggen som vi köpte i Sundsvall. Mycket gott!

Ett foto i timmen.

Om jag måste bli hämtad med ambulanshelikopter om jag skulle bli biten av en orm om jag råkar vara på trekking i den australiensiska vildmarken. Bara ifall att, liksom. Man vet ju aldrig.

När man ska befinna sig i utlandet en längre period gäller det att skaffa sig en försäkring som täcker vistelsen. Jag hittade en sådan. På försäkringsbolagets förstasida på nätet ger de exempel på vad man kan få ersättning för. Kanon! Jag kan till exempel få hjälp med att betala kostnaderna om mitt studentrum får brand- och rökskador för att jag råkar slå ned ett brinnande ljus så att gardinen i rummet fattar eld. Okej. Då ska vi se. Om mattan tar eld då, gäller inte försäkringen då? Eller om det råkar vara så att det är just gardinen som råkar fatta eld (givetvis för att jag slår ned ett brinnande ljus) men att mitt rum bara får rök-, och inga riktiga brandskador, gäller den inte då?

Okej, nästa punkt. Jag kan också få hjälp om jag blir rånad på allt jag äger på väg till mitt studentrum. Men om jag blir rånad på bara datorn och kameran, men min mobil och mina kläder finns kvar, får jag ingen ersättning då? Och om jag faktiskt råkar bli rånad på allt jag äger (inklusive allt jag har på mig, förstås), men är på väg från studentrummet, och inte till, kan jag få hjälp då?

Vi går över till nästa punkt på vad försäkringsbolaget kan hjälpa mig med. Nämligen om jag behöver bli hämtad med ambulanshelikopter för att jag blivit ormbiten på trekking i australiensiska vildmarken. Javisst, givetvis, vad bra! Det måste ju hända jätteofta, att studenter som pluggar utomlands är ute i australiensiska vildmarken. Just på trekking. Och blir ormbitna till på köpet. Aj! Och på grund av ormbettet tvingas bli hämtade av en helikopter. Ambulanshelikopter.

Happens all the time, I guess.

Bild

Om tre veckor...

...har jag precis haft min första fotolektion.

I en fotostudio på ett universitet i London.

Ja, för i dag fick jag schemat. Och allt känns väldigt galet.

Dagens frukost enligt julkostcirkeln

Åtta vindruvor. Två saffranskorpor. En pepparkaka. En rocky road. En kopp te. Mums!

All over again

Stora snöflingor föll över Sundsvall när jag lämnade staden. Det har nog kommit tre decimeter snö på bara ett par dagar och det är så vackert, så himla vackert. Jag trivs i den djupa snön. I Falun är den inte lika djup, bildar inte lika höga drivor. Vintern är vintrigare i norr. Men i Falun packar jag upp. Stuvar in kartonger och bord och säng och stolar och hyllor i olika förråd och packar upp miljoner kläder från väskor, försöker hitta plats i redan fulla garderober. Försöker skapa någon slags ordning – med vetskapen om att jag ska ska packa ner dem om ett par veckor igen.

Hej, jag heter Johanna och jag är journalist.

Så. Nu sitter jag här och är färdig. Färdig med Sundsvall, färdig med journalistutbildningen. Färdigutbildad journalist. Även om jag inte har det på papper förrän om ett halvår, så har jag i dag en filosofie kandidatexamen med huvudområdet journalistik.

Jag fattar ingenting. Men stort känns det.

Vi klarade alltså C-uppsatsen. Vi fick nästan så bra betyg man kan få på examinationen i dag och vi var nära att brista ut i gråt av lättnad. Vi ville svimma av nervositet innan. För fan, vad vi har kämpat. Att av examinatorn mr Forskare få höra att vi övertygat honom om att vår studie är viktig och att han faktiskt säger att vår studie har bidragit till forskningen gör att jag rodnar av stolthet. Men allra, allra skönast är att jag inte behöver titta åt C-uppsatsen igen. Den är färdig. Jag är färdig!

Och det sjukaste? Jag är inte särskilt främmande för att forska i framtiden.

Brev till Sundsvall

Sundsvall, du har förändrat mer i mitt liv än vad några andra två och ett halvt år tidigare gjort. Hos dig har jag varit lyckligare och tryggare än någonsin. Men också fruktansvärt olycklig och mer ledsen än någon gång i mitt liv. Du har gett mig några fina vänner, men du har också tagit i från mig andra. Hos dig har jag varit på galna fester och haft mysiga middagar, fikastunder och pluggkvällar. Du fick mig många gånger att gråta, men lika många gånger har mina tårar sprutat av skratt. Du gav mig riktiga vintrar och du fick mig att upptäcka en annan del av Sverige. Du gav mig ångest och oro, Sundsvall, och du gjorde mig utmattad. Men du gav mig också en tid av mitt liv som aldrig kommer åter, en tid som kommer vara viktig resten av mitt liv, på alla möjliga sätt. Du gav mig kunskap. Du gav mig min utbildning. Du gjorde mig till journalist. Sundsvall, du gav mig kärlek. Du gjorde mig stark och du lärde mig kämpa mot ett mål. Men du visade också hur snabbt och drastiskt allt kan förändras.

Och egentligen, Sundsvall, egentligen är ju inget av detta vare sig ditt fel eller din förtjänst. Det var ditt vackra universitet och dina märkliga invånare. Du stod bara mitt i och fick ta skulden och äran. Många gånger har jag bara känt för att dra. Nu är det ändå vemodigt. Så fruktansvärt vemodigt.

Jag kommer, trots allt, att sakna dig, Sundsvall.

Hej, separationsångest

Sällskapsspel, julbak, tv-tittande, Luciakonsert, restaurangmiddag, filmkväll... Så här mycket kvalitetstid har vi väl inte haft sedan vi sparkades in som journaliststudenter här i stan för två och ett halvt år sedan. Vi passar på, trots pluggstressen, för snart är det slut. Slutet av universitetstiden är bara dagar bort och det är både skrämmande, overkligt och faktiskt sorgligt. Jag kan knappt prata om det utan att bli tårögd och få ont i magen. Min separationsångest är enorm.

Sankta C-uppsats

Forskat i Stockholm stad, skrivit i Sundsvall.

Fikat varenda dag, räknat på bortfall.

Nu i vår mörka stad, deadline som gör oss glad.

Sankta C-uppsats, Sankta C-uppsats.

Nu i vår mörka stad, deadline som gör oss glad.

Sankta C-uppsats, Sankta C-uppsats.

Innehållsanalys, många tabeller.

Vi har nu lämnat in, är det sant, eller?

Se, på vår tröskel finns, vitklädda uppsatskvinns,

Sankta C-uppsats, Sankta C-uppsats.

Se, på vår tröskel finns, vitklädda uppsatskvinns,

Sankta C-uppsats, Sankta C-uppsats.

Nu får vi vila ut*, nu är den färdig.

Som vi har kämpat hårt, skrivit den värdig.

Dagen skall åter ny, utan** en uppsats gry,

Sankta C-uppsats, Sankta C-uppsats.

Dagen skall åter ny, utan** en uppsats gry,

Sankta C-uppsats, Sankta C-uppsats.

*Nåja, på fredag efter opponeringen får vi vila ut.

**Hoppas vi blir godkända, hoppas vi blir godkända, hoppas vi blir godkända...

Melodi: Natten går tunga fjät

Text: Uppsatsskribenterna på bilden

Bild: Monika Miranda

Och med uppsatsens deadline gick luften ur mig

Huvudvärk – check.

Tårar och rinnande smink – check.

Mentalt slut – check.

Min plan var att publicera värsta blogginlägget om befrielsen av att ha lämnat in C-uppsatsen. Men jag känner ingen befrielse. Jag är bara tom och just nu förmår jag knappt röra mig. Så fort jag stannar till, sätter mig eller lägger mig på sängen förmår jag inte ens lyfta armen. Orkar inte. Hej, apati.

Jag har glömt Det Riktiga Livet

Långsamt håller jag på att kliva ur C-uppsatsbubblan. Men vänta här nu, är det redan december? Vad hände med dagarna, veckorna, vad hände med månaderna? Efter tjugotre timmars uppsatsjobb den här helgen förklarade vi oss färdiga i kväll. Nu väntar tryckning, inlämning och opponering och jag trodde att jag vid den här tidpunkten skulle känna mig lättad. I stället är jag nervös. För opponenter, respondenter, examinatorer och att allt jag förträngt i denna uppsatsbubbla plötsligt ska svämma över mig. För långsamt, långsamt verkar det som att Det Riktiga Livet finns någonstans inom räckhåll.

Men... hur gör man när man lever Det Riktiga Livet?
Hur tusan fungerar ett liv utan uppsats?

Om en månad bor jag liksom inte ens i Sverige

Jag bokade precis en flygbiljett. En enkelbiljett.

Eh, ja, en enkelbiljett. Herregud, vad håller jag på med?

Helg – vad är det?

Sista helgen som journaliststudent tillbringas som sig bör. Plugg ända in på deadline.

Bara spurten kvar. I uppförsbacke.

Min hjärna är inställd på överlevnad. Jag kräks nästan på min positiva inställning, men försöker ta vara på skratten och vara rationell och fokusera och planera. Egentligen orkar jag inte mer, men jag har inget val. När det här är över kommer vi bryta ihop, vi har sagt det hela tiden. Bryta ihop av att gå från tvåhundra till noll procent. Av att allt som hör till verkligheten kommer ifatt. Av tomhet.

Om en och en halv vecka. Då är det dags. Att bryta ihop.

Dag 30 – Ett sista ögonblick

– Fan, Johanna, du är så jävla tråkig!

Min bästa kompis stormar ut från badrummet i vårt gemensamma rum på paradisön. Med en handduk virad om sin kropp plockar hon med kläder utan att titta på mig. Jag tittar på henne. Förstår ingenting.

– När ska du växa upp och vara som alla andra?

– Va?

– Ja, du vill aldrig festa! Du vill aldrig följa med på någonting!

Spänningen i luften har varit påtaglig i några dagar. Jag har känt hennes irritation. Nästan som om hon skämts över mig, för att jag säger nej till drinkar och cigaretter, för att jag ofta med min bleka hy väljer skuggan när alla andra pressar för många timmar i solen, för att jag pratar med människor som i hennes ögon inte är tillräckligt coola. Nu håller vi på att göra oss redo för att gå ut på kvällen, men den lilla lust jag hade är plötsligt borta. Jag minns inte vad jag svarar på hennes påhopp. Jag är chockad, för jag tycker att jag har följt med på precis allting hon vill att vi ska göra. Bara någon enstaka gång har jag stått upp för mig själv och sagt att jag inte vill. Jag tycker ju bara att vi är för unga för att hänga på klubbar och dessutom får man inte dricka alkohol när man är på språkresa, även om alla gör det. Men vi hade ju kommit överens innan vi åkte – vi skulle inte göra det.

Hon är arg. Jag är mest ledsen där jag står och försöker välja kläder som kan matcha hennes. Men jag vågar inte säga så mycket. Att som femtonåring få höra att man är tråkig när allt man försöker är att stå upp för vad man tycker, det känns. Kvällen fortsätter spänd. Under den resterande tiden av vår språkresa på den fantastiska medelhavsön försöker jag hålla god min.

Efter tre veckor kommer vi hem till Sverige. På Arlanda väntar våra familjer. Vi kramas och säger hejdå till varandra när vi åker i olika bilar tillbaka till samma stad. Sedan hörs vi aldrig igen.

Det är mer än elva år sedan nu.

Dag 29 – Mina ambitioner

En kväll i hotellbaren träffade vi en kille. Han frågade om han fick byta kanal på tv:n. Sedan råkade han lyssna på vår diskussion och ursäktade sig för att han hörde och frågade vad vi gjorde i huvudstaden. När han fick veta att vi pluggade till journalister undrade han vad vår dröm var. Drömjournalistjobbet. Ja, vad är drömmen?

Den frågan.

Alltid lika svår.

För jag har inget svar.

Däremot skulle jag kunna säga att min ambition är att göra något som spelar roll. Som betyder något. Att skriva för barn som jag gjorde i våras kändes faktiskt som en sådan sak. Att gör ett fyrasidorsjobb om fattiga barn kändes jätteviktigt – och min ambition kan kanske vara att få göra sådana jobb igen. Där jag får stå upp för andra, särskilt när det gäller barn. Men jag vet inte. Ambitioner? Egentligen har jag nog bara en och det är helt enkelt att vara en solidarisk och empatisk människa som är snäll både mot mig själv och andra. För att jag tror att det är så man får sig själv och andra att må bra, och det är nog en bra början till det mesta, för utan välmående blir liksom ingenting bra.

Och nu lät jag jättepretentiös.

Grannsämjan på topp

Här uppe på min våning är det kanske inte fantastisk grannsämja. Visst verkar de trevliga, grannarna, men jag gillar att inte att någon klockan fem på morgonen ringer på dörren för att jävlas/ha roligt/inte hittar hem/vad vet jag, att en annan tidig morgon tvingas ringa trygghetsjouren för att folk aldrig slutar väsnas, och en tredje natt vakna av folk som inte kan hålla käften i korridoren. En trappa ner bor desto trevligare människor! Och med dem har jag ätit middag, druckit te, pratat och spelat sällskapsspel två kvällar i rad nu (varav den ena jag alltid gör sådant med).

Nu inser jag vad jag kommer sakna mest med Sundsvall. Grannskapet. För helskotta vad grannskapet har räddat min höst, och gud i himmelen vad det kommer bli ensamt utan det.

Dag 28 – Det här saknar jag

Någon att sakna.

Dag 27 – Min favoritplats

Rosor och tulpaner i världens alla färger. Brända mandlar. Söta godisbitar. Snabbmat från McDonalds. Färska croissanter från bageriet på hörnet.

Dofterna är många när ansiktet möter dagsljuset uppe vid marken på tunnelbanestationen Blanche i nedre delen av Montmartre. Men det är när jag stiger ur tunnelbanevagnen och sätter foten på perrongen som tar jag ett djupt andetag och drar in doften av Paris. Doften av tunnelbanan, som andra kanske inte skulle beskriva riktigt lika positivt, framkallar en märkligt vemodig och nostalgisk känsla av att vara hemma. Ljudet av kängor och höga klackar i trapporna uppåt marken ekar i tunnlarna. Ovanför trapporna sitter en gammal man och spelar dragspel. Det låter så franskt. Ännu en gång vemodigt. Men vackert. Han är duktig, men ändå ligger bara några ynka cent i hatten framför honom. Jag hittar en euro i jackfickan och lägger den i hatten, samtidigt som jag ger mannen ett leende. Mannen slutar spela för ett ögonblick, reser sig från sin lilla träpall där den röda färgen nästan är helt bortflagnad, och gör en elegant och långsam bugning mot mig. Merci, säger han med en mörk, ansträngd stämma och ler med hela ansiktet innan han sätter sig och börjar spela igen.

Någon bär lackdräkt i rött och det syns att hon är en han, en annan kommer just från träningshallen med en supertrendig träningsväska i vitt och turkos, och en tredje är den där typiska Parisbohemen som jag älskar att se. Kvarteret kring Blanche består av kontraster. Här finns den glamourösa teatern Moulin Rouge som ligger tätt intill McDonalds. Ett stenkast åt höger finns ett erotikmuseum och åt vänster ett träningscenter, en irländsk pub och var man än vänder sig finns otaliga affärer med sexleksaker. Det mest uppseendeväckande är nog kyrkan som ligger vägg i vägg mellan två erotikbutiker. Ja, Boulevard de Clichy är en märklig boulevard. När jag lämnar den här gatan och i stället går upp mot kullen längs rue Lepic, möts jag snart av det genuina Montmartre med sina små, små butiker, restauranger, caféer och speceriaffärer i alla hörn. Den ljuvliga doften av den rykande färska baguetten jag köper med mig från ett av kvarterets alla bagerier, följer med mig när jag går uppför backen och förbi de trånga gränderna och de små torgen med kullerstenar.

Hit, längst bort på rue Lepic, precis innan vägen blir brant och svänger upp mot Montmartres kulle, hit hittar inte turisterna. Men där uppe, i takvåningen sex trappor upp, där bor jag.

(Eller, nåja, där bodde jag. Våren 2005.)

December och proppmätt och den bitande kylan

Sundsvall är vackert i sina juleljus. Storgatan är upplyst av enorma stjärnor, varenda byggnad pryds av ljusslingor och ur högtalare längs gågatan spelas julmusik. Som sprider stämning. Eller hjärntvättar, snarare. Men ganska trevligt är det i alla fall. Kylan, den isiga kylan, biter sig fast i öronen, kinderna, näsan, läpparna, låren. Men sedan kliver vi in på sportbaren. Äter kycklingbröst fylld med mozzarella och soltorkade tomater med strips och bearnaissås och sedan vit chokladcheesecake med jordgubbar, björnbär, grädde och vit chokladsås till magarna är så fulla att kroppen knappt orkar röra på sig. Sedan sjunger vi hemåt.

För kylan har tagit sig ner mot tjugo minusgrader och vi måste göra något för att hålla oss varma och tänka på något annat än kylan. Så vi sjunger om Leksand som vi fick se vinna, vi klappar händer, tjoar, stampar fötter, hoppar, dansar, allt för att hålla värmen.

Lillebror, svägerskan, två vänner och jag. Efter en mysig, glad och proppmätt kväll.

Dag 26 – Mina rädslor

Jag är nog rädd för ganska mycket. Att förlora de jag tycker om. Att lita för mycket på andra människor, eftersom jag är livrädd för att bli lurad och sårad. Jag är rädd för ormar, maskar, sniglar, kossor, hundar, getingar, silverfiskar, fåglar och ja, de flesta andra djur. Jag är rädd för åskan. För att fastna i tillfäliga andrahandslägenheter. För att bli ensam.

Men orka vara rädd.

Herregud, jag har precis struntat i att tacka ja till ett erbjudet boende i London och kommer därmed troligen att åka dit utan att ha en bostad. All by myself. Orka vara rädd, liksom.

Dag 25 – En första

Jag vrider om nyckeln i låset och öppnar dörren till rummet. Rummet. Eh, "rummet"? Jag stannar på tröskeln. De påstår att det är sju kvadratmeter jag står framför. Sju kvadratmeter som jag senare får reda på egentligen är sex och en halv. Sex och en halv kvadratmeter rum är numera mitt hem. Sex och en halv kvadratmeter med en smal säng, ett handfat och två garderober. På något vis lyckas jag tränga in en bokhylla, ett litet bord och en stol också. Sedan går det knappt att röra på sig. Utanför rummet hörs alla andra i korridoren. Det är som att ha ett rum i ett vanligt hus. Ingen isolering. Inget privatliv. Här ska jag bo. Dela toalett, dusch, kök och tv-rum med sju andra. Jag får lite panik. Vågar inte gå utanför dörren förrän jag är på väg att gå under av hunger. Upptäcker att någon har använt min kastrull, att det luktar mögel ur kylskåpet och att soppåsen under diskon är överfull.

Jag är sjutton år och har flyttat för första gången. Hemifrån, dessutom.

Nu är det pepp-fredag igen!

Min uppsatskompis och jag har pepp-fredagar. Varje fredag under uppsatsen peppar vi extra mycket. Framförallt handlar det om att skriva en pepp-fredag-lista. Det hela går ut på att få stryka saker från listan och därmed peppa för att vi snart avklarat ännu en vecka. Man skriver alltså bara upp sådant som man ska göra färdigt under fredagen. Viktigt är att skriva upp saker som "woka" och "dricka te" – allt för att peppa, kunna stryka lite mer och känna sig duktig.

På dagens lista har vi även saker som "göra utfall" och "göra high five" på listan. För tack vare att vi har slitit hårt tidigare behöver vi inte slita lika hårt i dag. Så high five för pepp-fredag!

Jag får liksom ingen ordning

Jag har precis adressändrat. För femte gången. I år.

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Att se brudparet skrida fram i sina vackra kläder, att höra någon sjunga vacker text till fin melodi, att höra kärleksförklaringar. Och att höra gästerna hålla tal, sedan. He-re-gud. Brudens far som säger något fint, syskon som berättar minnen och vänner som säger något galet. Nej, det funkar inte, jag blir så tagen. Jag verkar ha så mycket lättare att gråta åt något som är lyckligt än åt något som är sorgligt. Herregud, hur klarar människor att gifta sig?

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Mina kära systersöner och jag.