Torsdag som liknar fredag

Slut på terminens första kurs. Städa bort veckans damm, diska bort veckans diskberg. Äta billig lunch i stan. Hem för att baka dubbel sats chokladbollar. Gäspa och dricka te. Och så pizzabak på det. Med tjejsnack. Allt med sällskap av tre goa fröknar. Åh, vad jag gillar sällskap!

Jag tycker inte ens om djur

– Vad ska vi göra?
– Jag vet inte... Gå till skolan? Sova? Gå till stan?
– Hrm... Nu vet jag! Vi åker till Birsta och tittar på djur i djuraffären!
– Eh... titta på djur? Fan vad tråkigt.
– Nej, det är jätteroligt! De har söta kaniner.
– Åh, kaniner är söta. Ja, vad tusan, ska vi vara lite crazy och göra det?

Sagt och gjort. Två personer som inte är särskilt förtjusta i djur tog bussen till Birsta och gick på Arken Zoo. Där träffade vi fula fiskar, läskiga ormar och gulliga kaniner. Och så Putte, förstås.

Putte var pratglad och visslade på oss. Ni vet, så där man gör om man ser en snygging. Obetalbart.

En dinosaurie i akvarium var en udda syn. Men inte lika läskigt som låtsasormen som svägerskan blev så rädd för att hon skrek rakt ut. Vilket gjorde att jag blev så rädd att jag skrek rakt ut. Jag skämdes.

"När man får kramar blir man på gladhumör."

Bo Östlin, Glada Hudikteatern

Ännu en höst...

Gräset var inte grönt i morse. Jag såg det inte själv, men hörde rykten om att det var färgat vitt. Inte av snö, förstås, utan av frost. Jag tror att hösten är här på riktigt, för färgerna på träden sprakar, fallna löv prasslar under skorna och luften är krispig – termometern visar just nu blott 0,3 grader. Höst. Min tredje och sista höst i Sundsvall. Jag undrar vilken höst jag får uppleva om ett år...?

Ja, för ni vet att man är ju mindre ensam tillsammans. Det har Anna Gavalda sagt.

Solen bländar mig när jag långsamt öppnar ögonen.

Huvudet dunkar. Munnen är torr.

Kanske blev det ett glas vin för mycket i går.

Jag vänder mig om och lägger min svarta kudde över huvudet.

Sedan bländar solen mig igen när jag än en gång långsamt öppnar ögonen. Vita rullgardiner är idiotiskt förmiddagar som dessa. Bultande huvud inga planer för dagen hallå låt mig sova!

Ett rakt på saken-"jag känner mig ensam och deppig"-sms till en vän resulterar dock i promenad i sol och frisk höstluft, chocka magen med massor av mat, tvingas vila raklång på sängen, ha terapisnack, se fem avsnitt av Grey's Anatomy, äta mera mat och dessutom kladdkaka med glass. Sällskap, helt enkelt. En extremt söndagig men mycket mer meningsfull söndag än vad det började som.

Om att skämma bort sig själv

Jag bokade precis in mig själv på massage på måndag. Nu jäklar ska en massör få jobba med mina muskelknutar och själv planerar jag att få en halvtimmes skön avslappning. Because I'm worth it.

HALLÅ NÄR FÅR JAG MIN EXAMEN?!

I går pluggade jag i ungefär tolv timmar.
I dag pluggade jag i ungefär tolv timmar.

Svägerskan och jag får små dippar då och då i vårt plugg och fick i dag order om att inte använda orden ångest, panik eller "tänk om..." i negativa ordalag. Vi gjorde det ganska bra, men framåt kvällen orkade jag inte mer. Dippen var total. Jag avslutade min hemtenta utan att ha läst igenom grundligt och utan att ha kollat om jag verkligen svarat på frågorna. Och där skulle man ju kunna önska att pluggandet var över för dagen. Det var det inte.

Nu är jag helt slut. Så slut att jag inte ens gått och lagt mig trots att jag ska upp i ottan.

Eh, en annan dag kanske?

Mitt kök är inte så stort. Och när man bjuder folk på mat för att det är trevligare än att äta ensam och när man har så mycket plugg att man varken orkar eller vill prioritera disken – ja, då växer diskhögen ganska fort på den nästan obefintliga diskbänken. Så... på fredag vid lunch när jag har lämnat in hemtentan och agerat skrivcoach – då är det nog dags för golvet att dammsugas och disken att diskas. Jag betalar dock gärna om någon vill göra det åt mig. Med mitt lönekonto som ligger på flera tusen minus och inte har fyllts på med något studiemedel.

Ah, fantastiska studentliv.

Och folk säger att deras röst inte spelar roll?

Alliansen missar troligen mandat i Göteborg med fyra röster.

Fyra ynka röster!

Samtidigt ångrar ungefär åtta procent hur de röstade, enligt Aftonbladets nätomröstning.

Och så var det framtidsoron

Hjälp, vad gör jag om fyra månader? Det enda jag vet är att jag har flyttat. IGEN!

Men var? För vad? Inte en aning!

Och då säger ni: äsch, det ordnar sig. Och ja, det gör det väl, så tänker jag också. Jag kan oroa mig för morgondagen och nästa vecka och anser därför att det blir lite för mycket om jag ska oroa mig för nästa termin också. Men det spelar ingen roll just nu, för det är dags att börja tänka och planera. Och jag vet inte om jag vill plugga eller jobba, ta en termin utomlands eller åka tillbaka till Stockholm. Det enda jag vet är att jag är livrädd för vad det än blir. Oavsett vad blir det nämligen ännu ett uppbrott, ännu en ny bostad, ännu ett ny sysselsättning och jag är ganska trött på att hela tiden flytta för något nytt. Varje gång blir jag lite knäckt av att aldrig hinna känna mig som hemma.

Flytta hem till föräldrarna och gömma sig ett tag i väntan på något bättre är lockande. Men tyvärr är jag nog för gammal för det och det skrämmer mig.

Jag vet, det ordnar sig – det måste det. Men hur det än blir, blir det läskigt. Skitläskigt!

Jag är ju trots allt här för att plugga...

Glömma det ångestfyllda valet. Glömma det kämpiga livet. I stället bara fokusera på att plugga. Hemtenta. Artikel. Agera skrivcoach. Det är vad jag ska göra den här veckan. Hemtentan är jobbig och att skriva en artikel på övning känns meningslöst, men att agera skrivcoach för de nya studenterna – det gillar jag faktiskt! För att allt ska gå ihop är det dock fokus som gäller. Och fokus har jag lite svårt för. Just i detta nu hade jag till exempel tänkt att bli av med den där artikeln som ska skrivas, men uppenbarligen gör jag annat i stället. Okej. I morgon. Fokus.

Valbaksmälla: jag mår så illa...

Sverigedemokraterna är valets vinnare. Resten är förlorare.

Ångesten och olustheten jag vaknar med i dag är en annan än den jag kan känna normalt...

I ett av Sundsvalls mest mångkulturella områden

Vår valkvaka var i alla fall, som ni kanske ser, mysig – i ett av Sundsvalls mest mångkulturella områden... Men besvikelsen är stor. Jag vet inte vad som gör mig mest besviken. Alla som röstade främlingsfientligt eller alla som valde att inte rösta alls...

Dagen D som i Demokrati

Spännande dag.
Högtidlig dag.
Jag är nervös, spänd och förväntansfull.

Dagen före valet: kvällstidningsettorna

(Ja, det är faktiskt två olika tidningar.)

Ödets ironi?

Den här boken låg på min plats på tåget. Ville ödet säga mig något? Jag har bläddrat och förutom att få psykologiska förklaringar innehåller boken övningar, bra tips på ökad självkänsla, ökad förståelse för andra människor och varför jag och andra kan reagera som vi gör i vissa situationer.

Till exempel har jag fått reda på att sorg inte behöver komma från något oönskat. Det kan vara önskat så som en flytt eller ett giftermål. Men oavsett vad så är det en omställningsprocess där man i viss mån måste "bygga om" sig själv för att passa in i det nya i sitt liv. Författaren till boken är psykolog och berättar att en förlust efter något som betytt mycket är som ett sår. Ett sår som tar tid att läka och kan innebära att man behöver bygga upp en helt ny världsbild, en ny identitet, vilket tar tid och kraft och kräver förståelse från omgivningen.

Mycket intressant, tänker jag som är mitt uppe i en sådan omställningsprocess – och jag undrar vem som lämnade just den här boken, just den här dagen, den här tidpunkten, just på min plats på tåget...

Säsongspremiär: Slaget om Siljan

Leksand-Mora 7-1

Tisdagslyx

Jag lever fortfarande som om jag hade en lön. Käkar lunch ute nästan varje dag. Fikar nästan jämt. Shoppar. Unnar mig en snygg klänning och lite nya underkläder – helt utan anledning. Och så i dag: lunch på café, fika på café och så middag på restaurang. Med en öl och allt. På en tisdag!

Med tanke på att jag inte har någon inkomst – jag har inte ens ansökt om studiemedel ännu – så unnar jag mig kanske lite för mycket. Men orka bry sig? Nä, för fasen, här ska unnas.

Lika som bär?

Jag har hela tiden tyckt att jag* varit lik någon på den här bilden... Men vem? Det har jag inte kommit på – förrän svägerskan nyligen brast ut i gapskratt när hon insåg vem jag var så fantastisk lik...

* Nej, jag har inte så stor näsa och så små öron i verkligheten. Bilden är tagen i det fantastiskt roliga programmet Photo Booth.

Dagens fras

Palla plugga.

Fångad på bild

I dag ska bli dagen när jag fångar dig på bild. Tänkte jag (visserligen inte, men man kan ju låtsas) och fotograferade mig själv. Och mina små, söta och världens mest fantastiska systersöner:

1-åringen med paketrester och storebrorsan med lillebrorsans kamera.

Fantastiska 1-årskalastårtor.

Skulle det vara en nyhet?

Flera sverigedemokrater har koppling till rasistiska eller nazistiska organisationer. Det berättade TV4 Nyheterna precis. Ungefär ett 50-tal personer i Sverigedemokraterna har en bakgrund i sådana organisationer – och ungefär 25 personer är aktiva i dag.

Jaha? Är det någon som höjer på ögonbrynen?

Vad man gör en fredag i Falun

Den här kursen är lika mycket engelskakurs som journalistisk teori-kurs.

Och att lära sig lite mer engelska är ju aldrig fel, försöker jag tänka.

Jag slår upp engelska ord. Nu vet vi vad bland annat emphasis och intervention betyder.

Totalt ungefär 1500 sidor kurslitteratur. På engelska.

Nej, jag kommer inte kunna läsa hälften. Inte en fjärdedel. En åttondel kanske?

Att läsa, försöka förstå och dessutom översätta tar tid. Och gör en snurrig.

Men det går bra med en sockerkick då och då.

Osmakligt, tantigt, billigt...

Jag har hört att varje kvinna någon gång under sitt liv kommer att äga minst ett plagg/en accessoar med leopardmönster. Så sent som för ett par år sedan sa jag att jag kommer minsann vara undantaget – den kvinna som aldrig äger något sådant. För att det är osmakligt, tantigt, billigt.

Eh, i dag äger jag två leopardmönstrade plagg. För att jag tycker att det är rätt... snyggt. Så det kan gå.
Hur är det med er?

Om den efterhängsna åldersnojan...

Rynkor i pannan. Dem har jag blivit påmind om några gånger på sistone. Och egentligen gör dem inte så mycket. Egentligen. På riktigt har jag inget emot att det syns att jag har varit med om en del. Jag gillar min ålder. Det är bara det att jag gärna skulle vara 26 år i några år till. Lite roligt kan jag tycka att det är att skoja om att man blir äldre, men när jag försöker göra mig kompis med att det bara är tre och ett halvt år kvar till jag fyller 30, då är det inte lika roligt. Jo, minsann, min svägerska påminde mig om det här om dagen. Men hon ville också vara snäll och påpekade att jag för tre och ett halvt år sedan var nyss fyllda 23 – och känns inte det ganska långt borta?

Nej, faktum är ju att det inte gör det. Visst har det hänt en del sedan dess, men den där tiden känns faktiskt inte så långt borta. Om lika lång tid är jag alltså 30, och vid det laget skulle jag gärna vilja ha barn och ett ganska permanent boende, vilket om vi ska tänka lite praktiskt innebär att jag borde börja försöka göra barn om senast två år. Och kanske vore något sorts stabilt jobb praktiskt också?

Nej, fy fasen, tänker jag, nu lägger jag ner det här. Inga stressade tankar.
På riktigt, jag är övertygad om att det ordnar sig och blir bra.

Men så sitter jag där på tåget mellan Sundsvall och Falun och biljettkontrollanten kommer och tittar på våra biljetter (svägerskans ungdomsbiljett och min studentbiljett).
– Kan jag få se studentkortet? säger hon till mig.
– Javisst, säger jag och plockar fram mitt studentkort.
– Ska jag visa leg? undrar svägerskan då.
– Nej, det behövs inte, du ser så ung ut! säger biljettkontrollanten.

Men... JAG DÅ?

Knäckebröd och nudlar

Inte för att jag är student. Inte för att jag är fattig. Inte ens för att det är gott – eller näringsrikt.
Jag äter knäckebröd och nudlar för att jag är lat.

Nu lämnar jag pluggstaden, men ännu inte för gott

Sundsvall stressar mig. Allt här stressar mig. I över en vecka har skolan varit igång – men inte jag. Mentalt har jag inte förstått att det är plugg som gäller igen och mest gör jag andra saker eller ingenting. Plugget har jag allra minst satt i gång med. Jo, jag öppnade en bok och försökte läsa några rader – sedan stängde jag den igen.

För mycket distraherar mig.
Så nu drar jag, egentligen mot min vilja.
Jag lämnar pluggstaden för åtta (!) dagar i Dalarna. Så länge har jag inte varit där sedan i julas.

Stabilt?

Väggen jag sitter lutad mot i min soffassisterande säng skakar. Hela lägenheten skakar till. Nej då, någon jordbävning har inte kommit till Sundsvall, det är bara någon granne som stänger igen sin dörr.

Inget konstigt alls.

Ibland räcker det så långt

Ibland har jag tvivlat (förlåt kompisar) på att jag har riktiga vänner. Knäppt, kanske. Men då är det skönt att bli motbevisad just då man tappat fotfästet.

Det blev jag i dag.
Och i kväll.
Och i natt!

Av vänner som lyssnar. Kommer förbi. Peppar.
Som bara finns till.

Hemma hos mig

Mys är ett bra ledord.

Min säng assisterar även som soffa. Då krävs många kuddar.

Parisminnen.

Tehörnan. Viktig.

En bråkdel av böckerna om journalistik.

En överblick av 22 kvadratmeter.

På kylskåpet sitter ett kort jag fick från svägerskan en gång.

Intelligent! Snygg! Rolig! Fantastisk! Egoboost varje dag. Bara jag kommer ihåg att titta på det.

Hur jag gör utan mobil

Jag lämnar inte lägenheten.
Jag lämnar inte ens datorn.

Framför datorn håller jag mig à jour. För tänk om någon vill mig något viktigt? Mobilen har blivit min kompis och mitt ständiga sällskap. Att vara utan den rubbar ju hela vardagen.

Hur gör man till exempel om någon skulle vilja hälsa på mig? Där jag bor har vi porttelefon. Dock ingen porttelefon där man kan knappa in en kod för att stiga på, utan man söker på ett namn och ringer på hos den personen. Den påringningen går till min mobil och som det ser ut nu kan alltså ingen ringa på mitt namn för att komma in. Och dörrarna är förstås alltid låsta. Lösning? Jag tänker genast att personen kan ju ringa mig när den är här, så kommer jag och öppnar dörren själv. Men vänta här nu... var ska personen ringa när jag inte har någon telefon?

Kasta sten på fönstret kanske man skulle testa?

Mobillös för första gången på tio år

I torsdags efter att ha trott att min väska var borta sa jag lite stolt "jag har aldrig tappat bort min väska eller min mobil!" I dag händer det. Min mobil är borta. Och jag blir lite panikslagen, för jag vet inte hur man lever utan mobil. Jag använder ju den precis hela tiden.

Alla mina bilder, alla mina filmer, alla mina nummer! Allt är borta! Den som hittar min mobil får i alla fall roliga nummer att busringa till. Där finns nämligen spår från mitt jobb, så jag får väl be om ursäkt till Jessica Almenäs, Blondinbella, Ingvar Oldsberg, Claudia Galli och alla andra så här på förhand...

Skillnad på norrländska och norrländska

I en vecka har jag varit tillbaka i min studiestad Sundsvall. Och det slår mig: fy jäklar vad fult* de pratar här! Helt otroligt. (Det värsta är att jag vet att jag tog efter lite sist jag bodde här. Huh!)

*Jag påstår inte att min egen dialekt är fin.

Tillsammans är man mindre ensam

En trappa ner finns en bra granne. Hon är också min vän, klasskompis, svägerska och snart även uppsatskompis. Vi är båda lite ensamma, för hon har flyttat ifrån sin pojkvän för att göra färdigt sista terminen i Sundsvall och jag har ju precis gått från tvåsamhet till ensamhet. Omställning deluxe, skulle man kunna säga. I morse när jag vaknade kände jag mig ensam, så jag skickade ett sms till svägerskan och undrade om jag kunde komma ner med min frukost och äta hos henne. "Absolut!" blev svaret – och tillsammans vid frukostbordet blev vi lite mindre ensamma.

Nej, alltså, jag är bara mostern

Jag handlade barnkläder i går. När jag gör det brukar butiksbiträdet alltid fråga om det är en present. Den här gången hände inte det. I stället berättade butiksbiträdet om en kampanj där man kunde lämna in begagnade jeans och vinna en årsförbrukning på just jeans. För barnen då, förstås.

– Ni kanske inte använder 12 jeans på ett år, men det går ju att spara dem, säger hon.

– Ja, precis, säger jag.

– Jag skickar med lite ballonger! Och så lite godis... fast han kanske inte får äta godis än?

– Nej, han är nog lite liten. Men storebrorsan kan säkert ta det annars.

– Annars kan ju mamma äta upp det, säger butiksbiträdet och blinkar åt mig.

Alltså, jaha, nej...

Men jag tyckte faktiskt att det var ganska trevligt att ta på mig den rollen.

Apropå vänskap

När jag slog upp ögonen i morse, alldeles för tidigt, trodde jag att dagen skulle bestå av två timmars föreläsningar och sedan... inget alls. Men efter de två timmarna i skolan råkade det bli värsta heldagen. Fler än sex (!) timmars shopping med fyra goa tjejer följdes av pubrunda med samma gäng plus ett stort gäng nollor och faddrar (jo, det är inspark för de nya journaliststudenterna). Jag är fortfarande inte riktigt vän med tanken på att tillbringa en hel termin i Sundsvall, så jag behövde det här. Skratt, shopping, skvaller – vilken välbehövlig dag!

Viktigast i världen

När jorden under ens fötter svajar får man reda på vilka de är. Vilka som är på riktigt. Vilka som kommer finnas kvar i morgon, nästa år och många år framåt. Det är när saker och ting i livet sätts ur balans som man märker vilka som finns när de behövs som bäst. För när det väl kommer till kritan, hur många hör egentligen av sig? Hur många ställer den enkla men ack så viktiga frågan "hur är det?" och sedan lyssnar på svaret? De vännerna är få. Men viktigast i världen.

Det var på tiden!

Jag startade dagen med en timme och en kvart på gymet. Min första reaktion när jag fick sms från en kompis som undrade om jag skulle med och träna var ungefär så här: nej aldrig i livet fy vad jobbigt blä vad tråkigt. Ändå drog jag dit. Utan sällskap hade det varit tråkigt, men när man har någon att prata med går en kvart på crosstrainer ganska fort.

Ville bara säga det. Att jag varit duktig.